Överdriven kärleksförklaring till italiensk fotboll

 Få saker är så vackra, och samtidigt så fula. Inget är mer cyniskt, eller passionerat. Italiensk fotboll skulle kunna vara en naturlig utveckling av Commedia dell´arte eller Opera Buffa där allt, precis allt är överdrivet och så pass förstorat att det måste sluta i framgång eller fiasko. Däremellan finns inget, i alla fall inget att skriva om i tidningarna. 

Det första stora fiaskot i italiensk landslagsfotboll var 2-3-nederlaget mot Sverige i VM 1950. VM-förlusten mot Nordkorea är en annan. VM-74 en tredje men den kanske allra största var förlusten i Playoff mot Sverige för fyra år sedan. I dagarna hotar en ny tragedi. Efter den misslyckade straffsparken på övertid mot Schweiz som resulterade i 1-1 följde en patetisk 0-0-match mot Nordirland som förde tankarna till Österrike-Västtyskland 1982. 

Till saken hör att nästan alla skandaler med riggade matcher i italiensk fotboll har haft oavgjort som det önskade resultatet. Det räddar alla spelares heder samtidigt som ingen bryr sig, eller borde bry sig. Det är också därför italienare reagerar med magkänslan när andra länder eller klubbar än italienska når just ett oavgjort resultat som alla kan leva med – utom Italien.  

Nu väntar förmodligen Portugal i playoff. Det är fullkomligt i överensstämmelse med italiensk fotbollslogik att de vann EM i somras och ifall de nu trots allt vinner i Lissabon den 29 mars tillhör favoriterna i Qatar i november 2022. Att helt oförklarligt återuppstå, eller dö, är periodicerade mirakel, gudomliga ingripanden, ofta rubricerade som ”Deus ex machina”. 

Det är vanligt att danska dagstidningar varje helg har en längre text om fotboll och kultur. Som inte är placerad på sportsidorna. Så också Berlingske vars skribent Christian Nørgaard Larsen nu gett ut en liten läcker bok ”Halvguderne – 100 år i italiensk fodbold (Byens forlag). Idén var att bygga upp en berättelse om italiensk fotbollskultur med utgångspunkt i tio matcher genom historien. Det var en utmärkt idé. 

Idén med helgtexterna är att ge en annan, djupare och mer reflekterande bild av fotboll än vardagsmedierna som alltid dramatiserar matcherna och ser prestationerna som antingen enastående eller fasansfulla. 

Dessvärre har författaren delvis anammat den tröstlösa dramaturgin. De inledande texterna består bland annat av referat av gamla fotbollsmatcher sammanfattade av dåtidens italienska journalister. De är proppfulla av klyschor och patetiska metaforer. Christian Nørgaard Larsen sprider smått löjliga myter och duckar för hur det egentligen var. Det blir naturligtvis underhållande historier med stark, livfull kulör men de har föga med just historia att göra. Det hedrar honom samtidigt som man ibland inte kan undgå att fnissa åt överdrifterna. Att författaren har akademiska examen i både historia och ”analytisk journalistik” märks alltför sällan. Kanske är det just det som är meningen – en charmig, italiensk inkonsekvens?

Om man skriver om Helenio Herrera och gör catenaccio till ”hans taktik” – borde man inte nämna att Herrera under huvuddelen av sin tränarkarriär, i Spanien, predikade en totalt annorlunda, väldigt offensiv fotboll där Atletico, Sevilla och Barça i princip alltid gjorde i genomsnitt tre mål per match. Det intressanta är kanske inte i första hand hans italienska matvanor och hårda reglemente utan varför han gjorde en total metamorfos och i Italien förvandlades till tränarkårens evige ”paria”(fruns egen karakteristik)? Eller så är förklaringen just pasta, olivolja och lite ost.  

Desto närmare vår egen tid vi kommer ju bättre och mer nyanserade blir Christians texter. Jag läser med stor behållning och det gäller även det fascinerande förordet av världens förste wingback: i Roma var Klaus Berggrens samtidigt både latent forward, ambitiös mittfältare och hjälpback i korridoren. Men de flesta kapitlen är tyvärr inte en enda matchs magi och betydelse utan det blir hopplöst långa redovisningar av säsonger och turneringar i resultat, målskyttar och en enstaka rads karakteristik – tvärtemot vad som måste ha varit den ursprungliga ambitionen. Källförteckning och litteraturlista är fantastiska även om jag inte förstår varför engelskspråkiga titlar dominerar när författaren uppenbarligen behärskar italienska. Och varför listan är så pass diger när resultatet (texterna) är så fattiga på djupt och analys?  

Tack vare den italienska fotbollens janusansikte har dess reella värde alltid överdrivits. Naturligtvis gör baksidestexten samma sak: Att påstå att ligan (Serie A) åter axlat en viktig roll med stjärnor som Christiano Ronaldo och Christian Eriksen må vara förlåtet en dansk romantiker men faktum är ju att de italienska klubblagen inte varit så här dåliga sedan tidigt 80-tal. Framgångarna i Europa är få, stjärnorna spelar i helt andra ligor, åskådarna på flertalet matcher lägre än i allsvenskan, arenorna är gamla och förfallna och även det ultimata kvalitetsbetyget är förhållandevis lågt: Serie A har med tanke på hypen och myterna usla TV-kontrakt. Nu har senaten i Rom en idé om att landet med EU:s största skuldberg, över 200 % av BNP, ska låta EU även betala för en massa nya arenabyggen. I en tid då de nuvarande arenorna antingen står tomma av ointresse eller på grund av Covid-19. 

En sak kan vi dock vara säkra på. Helt plötsligt, utan förvarning, kommer ett par nya italienska EM- och VM-guld att uppenbaras!