Varför Federer, 40, fortfarande är bäst

Tennis är bästa sporten, åtminstone litterärt. Varför just tennisspelare är lite extra karismatiska kanske har med själva spelets variation och karaktär att göra. Det är få utesporter som förenar snabbhet, styrka och precession med utpräglad individualism. Plus dessa oerhört långa, ständigt återkommande pauser som får den att andas i samma takt som baseball och boxning. Ambitiösa författare som förr frestades av boxning lockas nu av ”färgstarka” personligheters envig, med nät mellan slagen. 

För två år sedan kom den utomordentligt välskrivna boken om Andre Agassi på svenska. Förra årets stora läsäventyr blev  träningsprodukten Björn Borg vars extremt tålamodskrävande långa pass på banan och asketiska liv gjorde att han, utmattad och uttråkad, lade av vid 26 års ålder. Agassis kroniska ryggproblem satte stopp vid 33. Marit Safin hade tröttnat vid 29 medan dennes motståndare i den första av två Grand Slam-finaler fortfarande tillhör världstoppen vid 40 års ålder. När han var 34 kom en oauktoriserad internationell, och mycket medioker, Federer-biografi vilken helt byggde på andra- och tredjehands uppgifter. 

En förklaring till att man får en ny globalt lanserad biografi vid 40 är Roger Federers personlighet, hans nyfikenhet. Tack vare att han sysslade med andra sporter upp i tonåren men också att han också började träna mentalt och mer tennisspecifikt när hans juniorkonkurrenter, liksom Borg, trodde att det var mängden och inte kvalitén som avgjorde. Federer är dock samma ”kontrollfreak” som Borg och bär en identisk mentala förmågan att gå in i en bubbla och inte påverkas av yttre faktorer. 

I ”Mästaren”, av Cristopher Clarly (Mondial), beskrivs fystränaren Pierre Paganini som den viktigaste medlemmen av mästarens tennisentourage. Till och med mer betydelsefull än svenskan Peter Lundgren som började träna Federer redan som 16 åring och slängde ut honom från det allra första passet – men först efter att ha konstaterat att den där ”elastiska, explosiva” forehanden skulle bli ett monster när grabben väl fick mer muskler. Lundgren han även notera att Federer hade dålig fysik och att han inte jobbade tillräckligt med benen. 

Paganini tog sig an Federer året före, 1995, och heltidsanställdes vid Millenium-skiftet, när Federer var 20. Paganinis tes är att tennis kräver ”explosiv uthållighet” uttryckt i snabbhet, styrka, koordination och uthållighet. Det kan låta motsägelsefullt, det är det inte. 

En tennisspelare springer cirka en kilometer per set, beroende på underlag. Istället är det mest utmärkande alla startar och korta sprintsteg man tar, ofta i en riktning väldigt få andra idrottare rör sig: i sidled. Paganini menar att det helt avgörande i tennis är de tre första stegen innan du träffar bollen. Så det tränade han och Roger Federer tränade väldigt ofta fotisättningar och ben. 

Lleylton Hewitt som i US Open-finalen 2004 krossades av Federer med 6-0,7-6,6-0 (första finalen med två blanka setvinster sedan 1884) beskriver schweizarens överlägsenhet som att hans racket är en förläning av armen och bidrar till den extrema kroppskontrollen. Genom att alltid komma perfekt till bollen, även om den kommer i 225 km/h, kan han slå en serveretur med bara två decimeters backsving, menar Hewitt. Medan andra dödliga tvingas förflytta både fötter, överkropp och händer så lång sträcka att de måste stå mycket längre bort från baslinjen för att hinna med. Vilket i sin tur betyder att de redan där har svårt att nå serven, än mindre returnera den så att motståndaren inte hinner fram till nät.

Ytterligare en liten fascinerande detalj som boken är underbart full av: lateralitet  – hur ens dominanta hjärnhalva styr kroppens funktioner. Vad gäller ögondominans är Federer korsdominant: högerhänt men ”vänsterögd” (ganska ovanligt) vilket är en stor fördel ifall man vill utveckla sin forehand – man ser och uppfattar bollen tidigare och signalerna är mer konkreta i en forehandposition. För att kunna utnyttja korsdominansen fullt ut fick Federer ofta träna med vänsterhand för att förbättra koordinationen och hjärnans symmetri. För en tennisspelare kan förbättringarna handla om någon enstaka hundradels sekund men det är troligtvis även en av viktigaste skillnaderna mellan Hewitt och Federer, mellan noll och 20 Grand Slam-titlar. 

Det är över 400 sidor bra sportsepik. Nästan lika ingående som Federer beskrivs Djokovic och Nadals träning. Många svenskar flimrar förbi med påklistrade beskrivningar – som att Robin Söderlings hår såg ut som en ”medeltida smeds”. Huruvida det bidrog till ”en av tennishistoriens största sensationer”, i Paris mot Nadal, låter jag vara osagt. Jag älskar även att det inte är en massa referat av gamla matcher och titelfrossa – detta avspeglas även i Federers inkomster. Enligt Forbes var han 2020 världens rikaste idrottsman med cirka 1 miljard i lön. Endast 60 miljoner kom från prispengar. 

Översättning är i stort helt OK. Problemet, det som ibland stoppar upp den njutbara, flytande läsningen, är att översättaren inte behärskar tennissvenska. Det heter till exempel ”i” mitt servgame, inte ”under” mitt servegame. Man ”drar” en bana, man ”släpar” inte ett grovt nät e t c, e t c. En faktagranskare hade inte varit fel. I övrigt är det oftast bra, funktionell svenska men nu blir det en svag istället för en stark femma i betyg!