Banbrytande roman om elittränarens VAR och vardag

Att ”vara eller inte vara fotbollstränare” är såväl dröm som kall, huller om buller. De flesta blir elittränare för att de vill vara kvar inom sporten – de tvingas acceptera att det är en värld och ett knark de aldrig kan avgiftas ifrån. Andra bär en teoretisk kärlek till sporten eller kan kombinera ovanstående med makt och stort inflytande över unga hanar. 

Men det krävs pedagogik, ledaregenskaper och förmågan att ta snabba, stora beslut plus leva med en evig press för att nå eliten. Inte enbart trycket från chefen, företaget och budgeten utan även från miljoner ”bassupportrar” var av ett par tusen möter upp och högljutt kräver resultat minst en gång i veckan. 

Den pressen och ohälsan börjar vi så försiktigt erkänna drabbar spelare. Rikard Magyar, mittback i Hammarby, skrev en bra bok om det förra säsongen. När börjar vi diskutera psykisk ohälsa bland elittränare, när vågar ledarna komma ut? 

”En av elva” är en bra början, ett försök att i romanform kombinera problemen med selektering/laguttagning och psykisk ohälsa i fotbollen. Andreas Alm är före detta oförlöst skyttekung och utbildad journalist. Hans tränarkarriär är smått unik. Ingen huvudtränare av ett havererat topplag (Häcken) har gjort en så miserabel vårsäsong varefter han blivit utköpt av en större, rikare utländsk klubb. Tränare brukar uteslutande bedömas av resultatet (som kan symboliseras av VAR), aldrig prestationen. Alm måste ha något mer, något som övertygade Odense BK om att han är mycket bättre än hans laguttagningar/resultat visar. Kanske är potentialen förknippad med ett annorlunda perspektiv på jobbet och fotbollen. Som att bruka skrivandet likt en intellektuell ventil och på så sätt reglera pressen och frustrationen över att inte vara mera framgångsrik i poängkolumnen.  

Nu satt Andreas Alm under pandemin på två halvfärdiga faktabokmanus: en om laguttagning och en om möjlig konsekvens av just detta. 

Det är en ovanlig roman om en tränares, och ung spelares, mentala närkamper. Plus en Machiavelisk sportchef som måste vara tecknad efter IFK Göteborgs Mats Gren. I dag säljer för övrigt ”Fursten” konstgräs… 

Det kittlar naturligtvis, detta med förebilder och fakta istället för fiktion. Tyvärr blir det ett tragglande tema i en bitvis intressant podintervju med Olof Lundh där avslöjas viktiga och överraskande ingredienser – det som gör romanen drastisk, dramatisk och definitivt pekar mot en uppföljning. Lundh är enbart intresserad av ”VAR” och vad som är Alms egna erfarenheter av supportrar. Jag förstår att han var tveksam till att medverka. Så lyssna gärna men läs först. 

”En av elva” (Mondial) är en kort, bra och modig, ja närmast banbrytande, roman om en rätt okänd värld. Här finns massor av parallella konflikter och författarens innersta önskan är nog att läsaren ska se dessa med samma blick för att lättare förstå och hantera det: mellan tränare och sportchef, mellan mannen och frun, mellan spelarna, mellan unga och föräldrar, den mellan klubben och supportrar som skänker romanen ramar och så den bland styrelsens okunniga egon. 

Skildringen av tränarens många beslut känns ytterst realistisk. Den bekräftar den tumultartade bild av elitklubbar som är vardaglig men aldrig når media. Av dels okunskap, ointresse, dels av lojalitet och överlevnadsinstinkt. Den som i nordeuropeisk fotboll pratar alltför mycket och är alltför ärlig får sällan de bra jobben. Han upplevs suspekt och kan misstänks för illojalitet. Det är en kultur där man endast ska bekräfta alla nära intressenters kravbild och säga de rätta sakerna och sedan hoppas man har turen på sin sida – även den här gången. Det är därför alla dessa experter aldrig vågar berätta vad de verkligen tycker utan följer ett av arbetsgivarens strukturerat och väldigt traditionellt narrativ. Liksom att de undviker att stöta sig med en potential kommande arbetsgivare. Men när de vädrar blod och egen vinning – då kan de hugga. Vanligtvis i domare, eftersom de inte kan försvara sig, men också i kollegor och enskilda spelare och i det senare fallet är det då vanligtvis sportchefsjobbet eller det som chefscout de suktar efter. Jobbets avskyvärda villkor gör också att nyrekryteringen, liksom domarnas, hämmas och de bästa tränarna och domarna förmodligen slutar långt innan de når sin fulla potential. 

Romanens struktur bygger på parallella relationer och dess dynamik, positiv som negativ. Den form av ständig pågående konflikt som kallas laguttagning och det magiska begreppet startelvan. Individ vs kollektiv. Förväntningar vs realitet. Som om det var två världar och att begrepp press (både den psykiska och den på fotbollsplanen) ibland blir alltför hög. 

Jesper ger till och med sina barn ett eget omklädningsrum där de kan säga allt det som man inte kan säga utanför. Författaren har även försökt kila in ett genustema som inte är lika lyckat men vars idé är lysande: bygger mycket av manligt ledarskap på en övertro av ens egen magkänsla? Hur modiga är dessa tränare (oavsett kön) på att tänka fritt och tänka om? Är tre poäng bättre än sex?

Berättelsen är hårt redigerad vilket ibland gått ut över språk och miljöer. Tror jag. I viljan att konkretisera konflikterna blir det lite väl mycket svartvitt – på samma sätt som instruktionerna till en spelare. Jag saknar det levande och den där märkliga, ambivalenta kärleken till bollen och spelet – jag saknar fotbollsälskaren och den evige spelaren i tränarens tankar och fysisk. För karriären i fotboll kan ju vara lika nyckfull som bollens väg genom matchen.   

Jag älskar omslaget, är mer tveksam till titel. Den syftar på individualiteten i kollektivet medan Alms berättelse i princip handlar gruppens brist på anpassning till grundkonflikterna. Som om den ca 45-årige Jesper i en storstadsklubb i västra Sverige även var tränaransvarig för kärnkvartettens karriär? Kan man kräva något liknande lagmoral av familjemedlemmar? 

Det är extremt sällsynt att framgångsrika fotbollstränare skriver även om det i varje elittränare säkert finns ett embryo till en skönlitterär berättare. Jag känner till några från Argentina – det är nästan allt. Men det är också en väsensfrämmande fotbollskultur som producerar fler framgångsrika tränare än någon annan. Kanske för att de just har ett lite annorlunda perspektiv på tränarkallet. De skriver, ibland gärna än bättre men det existerar en stor respekt för språk och intellekt i argentinsk fotboll – något som våra egna fotbollsskribenter sällan förmedlar. Det finns faktiskt också några namn, och ett mindre stereotyp tränartänkande, i dansk fotboll. Vilket säkert är orsaken till att danska fotbollstränaren är långt mer framgångsrika än sina svenska kollegor vilka alltid kan räkna med att alltid plockas upp av en annan svensk elitklubb ifall de misslyckades i den förra. 

Ifjol kom en svensk fotbollsdeckare (Johan Nilssons ”Jubelår”) som enbart använde fiktiva namn vilket i mitt tycke inte fungerade, endast ökade distansen. Dessutom skriven utan riktig inblick i den värld han skildrade med en struktur hämtad från TV-serier. Författaren hade sett TV och skapat sin bild utifrån vad som där sägs – inte ifrån det som inte sägs men verkligen sker.

”En av elva” är precis tvärtom. Ingen boll, över huvud taget. Matcherna är en närmast blank, äckligt existentialistisk sida med några få torra basfakta, siffror som antyder både hur avgörande och samtidigt meningslöst och futtigt resultatet egentligen är. Det är ju bara siffror. Samma sak utmärker stjärnorna. De behöver inte stirra på bollen för att fatta rätt beslut. Vad som utmärker mediokratin, såväl på plan som utanför, är bolltittandet. De geniala ser strukturen, helheten, inte detaljen nära foten. Detta är också bokens kanske allra största förtjänst och ett tips åt alla ”wannabies” – en seriös text (eller för den delen även ett matchreferat eller spelfilm) om fotboll ska absolut inte skildra själva bollen. Den där dödskallen Hamlet ställer sin fråga till är en spegel, är allt annat än en gammal, ganska rund och boll-lik, skelettdel.