Kasper Schmeichel vs Danny Ward

Mbappé drog på från 13 meter, på volley. Stenhårt. Perfekt i steget. Helt ohotad. Pang sa det och för en hundradels sekund såg jag och miljoner andra för vårt inre nätet sträckas ut som en strut.

Blev ingen strut i måndags kväll i Parken. Kasper Schmeichel stod i vägen. Schmeichel klistrade ”kulan”. på cirka tio meters avstånd. Visserligen kom bollen i brösthöjd men ändå. Att inte enbart hinna få upp händerna utan även så förnedrande för hela Frankrike att klistra bollen. WOW! Det var en rejäl målorgasm som kom av sig efter drygt en tiondels sekund.  

Danske landslagsmålvakten var helt OK för att vara ”en föredetting”, en som spelar i ett mittenlag i Franska ligan. Han gjorde flera utmärkta räddningar och under de första 20 minuter som fransmännen totalt dominerade spred han lugn och trygghet i de bakre leden. Ja, och så var det förstås ”den Mæhle” som på en lång hög boll med Giroud i ryggen valde att inte släppte den till Schmeichel utan nickade ut den till hörna. Det fick han veta. Schmeichel skällde ut sin vänsterback. Denne svarade först men Schmeichel gestikulerade vilt, skrek på en meters avstånd för att sedan klappa sedan om stackas Atalantaspelaren med det hängande huvudet.  Mæhle startar alltid i Atalanta. Troligtvis är det order på att alla sådana bollar ska ut till hörna.

Har tänkt på Schmeichel av två andra orsaker de senaste tio dagarna. Dels för att Janne Andersson äntligen, på den moraliska randen till att få sparken, äntligen aktualiserat problemet med att så få av hans startspelare faktiskt startar i klubblagen. Vilket märks på de enkla misstag de ibland gör.

Dels för att Leicester har släppt in elva mål de senaste två matcherna och 22 sammanlagt på sju. Utan dansken. Men med Danny Ward, manager Brendan Rodgers favoritmålvakt!     

Schmeichel har likt många andra danskar bytt klubb i sommar. Åtta av spelarna mot Frankrike i Nations League har skiftat klubb under sommaren och en av förklaringarna är naturligtvis kontinuerlig speltid. Att ”Landsholdet” är så viktigt att man prioriterar det före någon extra miljon. Jag är övertygad om att det även gäller Kasper Schmeichel som jag även förra säsongen rankade som en av EPL:s fem, sex, bästa målvakter.

Det gjorde inte Brendan Rodgers som redan under tiden i Wales fick upp ögonen för Ward. Han värvade Ward till Liverpool och gav honom chansen. Som Ward inte tog. Strax innan Rodgers blev manager för Leicester värvades reservmålvakten för 14 miljoner €, när hans värde på Transfermarkt var beräknat till 2,5 m €. Ward fick, efter tre år på bänken chansen i Europa förra säsongen men släppte in många mål. Ändå är jag säker på att Schmeichels överraskande flytt i somras till Nice berodde på att Rodgers gjorde det tydligt  att 29-åringen skulle få lika mycket eller mer speltid än den sex år äldre dansken.  

Ward har inte gjort jättemånga stora misstag, de 22 målen är inte enbart hans fel. Däremot spelar backlinjen som om de inte har förtroende för sin målvakt. De gör enkla misstag, missbedömer hans position liksom att Ward inte alltid har rätt position, varken vid avslut eller när backlinjen slår blinda bakåtpass. Backlinjen är så nervös att den ofta överdriver säkerheten och tjongar, eller så förlitar sig två spelare på den andre vid en boll de båda kan gå på. I eget straffområde. Vilket alltså ingen gör och orsakat mål.  Den där förödande misstron och rädslan blev monumental de där två sista matcherna mot Brighton och Spurs.

Leicester är sist. På måndagskvällen möter de nästjumbon Nottingham hemma. Vinner inte Leicester då får Rodgers garanterat sparken. Och Danny Ward är plötsligt väldigt, väldigt ensam.

Det är inte Schmeichel. Kanske valde han Nice för att hans gamle manager, Claude Pauel som värvade Ward, innan Leicester var manager i Nice. Dansken har i alla fall släppt in nio mål på åtta matcher – det är helt OK. Däremot har laget bara gjort fem, trots att man skapar massor av chanser. Lucien Favre ligger också illa till. Och i morgon lördag möter han och Schmeichel PSG borta i Paris.