Vem är Tommy Salo?

Egentligen skulle boken heta ”Behind the Mask”. Så ”kom pandemin och min psykiska ohälsa” och ”nu vill jag ni ska se det här som en bok om min hockeykarriär”. Fast även om det ytligt sett berättas om matcher, vänskap, tränare och Tommy Salos kaotiska tid som sportchef är det sida upp och sida ned med märkliga, personliga, olösta, konflikter. Med nästan alla. Kanske även med medförfattaren Ronnie Rönnkvist – är det därför boken är så märklig?  

Den lämnar mig inte. Jag känner att jag måste skriva långt och berätta om en bok jag tycker är dålig, för den är ofullständigt och närmast oärlig. Tommy Salo verkar må riktigt dåligt och inte vilja eller kunna ta emot hjälp. Han gömmer sig fortfarande. Det lämnar mig inte.

Konflikterna börjar tidigt. Han mobbar konstant sin fem år äldre storasyster. Han mobbas konstant i skolan, och i idrottsklubbarna. Han verkar inte ha haft så många kompisar. Hans föräldrar kom till Sverige ”efter kriget”. Tommy är född 1971 i Surahammar. Hans föräldrar måste varit småbarn när de anlände men är ändå fortfarande finska medborgare vilket också Tommy varit ifall han inte insisterat på att bli svensk medborgare. Jag tänker att Finland och den finska identiteten borde betyda mycket för familjen, och Tommy. Berörs inte med ett ord. Mer än konstaterandet att det var fint att fiska där. När han går i sjunde klass skriver han i en uppsats att han ska bli hockeyproffs i NHL när han blir stor. Tio år senare blir han stjärna i NHL men kan inte prata engelska. Det verkar ta ett par säsonger för honom att lära sig engelska. Varför? Berörs inte med ett ord.

Vanligtvis brukar barn som är duktiga i idrott aldrig bli mobbade. För Tommy Salo är de tvärtom. Det är rena tortyren, enligt boken. De fortsätter över tonåren, i lumpen, i klubbarna. Inte enbart inskolningar utan rena trakasserier. När han är 23 år, är på väg in i Tre Kronor och har spelat flera framgångsrika säsonger i elitserieklubben Västerås även om hans tränare inte förstår hur bra han är. Klubben erbjuder honom ett dåligt kontrakt, istället skriver han på för en NHL-klubb. Varefter VIK kastar alla hans målvaktssaker i en svart plastsäck som han får hämta upp på gatan.

Även som professionell spelare mobbas han regelbundet. Hans tränare tvingar honom slåss på isen. Tränaren tvingar honom spela med brutna ben. Tränaren förbjuder honom att prata med sin svenske målvaktskollega. Nu bor de ihop och Tommy Söderström håller på att lära Salo engelska men när de arbetar får de inte säga ett ord till varandra. Det är ett mindre problem för Söderström eftersom han pratar med alla andra och tycker i ett efterord att den där tränaren var väl bra men Salo minns bara oförrätterna, trakasserierna, mobbingen och orättvisan i att han inte får spela så mycket som han vill.

Gamla svenska lagkamrater och tränare berättar att han är duktig, tystlåten och trevlig. Att han är en av Sveriges främsta hockeymålvakter genom tiderna. Han släpper in få mål, så många andra förklaringar har man inte men det antyds att han läste spelet väldigt bra, han kände på sig vad motståndarna skulle göra. Han spelar mycket badminton. Och fiskar. Tittar på TV, när han inte festade med en massa kändisar som Tomas Brolin. Samtidigt har jag känslan av att han varit ett mobbingoffer hela sitt liv och fortfarande har den bilden av sig själv. Boken är full av arga tränare, uppslitande skilsmässor, fler arga tränare, besvikna supportrar och efterhängsna journalister. Jag får liksom inte syn på honom. Han berättar om sina ständiga misslyckanden efter karriären men har alltid en förklaring till hands. Det ar bara otur, omständigheterna, nån annans fel eller oförklarligt.  

På frågan vem Tommy Salo är skulle nog de flesta svara: ”en gammal hockeymålvakt som för 20 år sedan släppte in ett billigt mål”. OK, det var väldigt billigt och OS och eftersom Tre Kronor hade en massa världsstjärnor var man guldfavorit. Åtminstone i Sverige. Vitryssland vann inte på en tabbe utan på att Foppa, Sundin, Lidström och de andra gjorde två mål på 47 skott på mål. Förhoppningsvis minns många den fantastiska, avgörande räddningen efter Foppas konstmål i OS åtta år tidigare. Salo minns att alla lagkamraterna ögonblickligen kom åkande emot honom och kastade sig över honom. Han låg underst med 25 spelare ovanpå sig. Hela Sverige jublade, Tommy Salo hade panikångest.

Tabben i Salt Lake City sitter djupt, även i Tommy Salo. Expressen hade löpsedeln ”De svek sitt land”. Folk hånar honom fortfarande. Han känner sig förföljd. Men han har inte druckit på två år. Istället har han blivit bok och jag förstår faktiskt inte varför. Jo, han är uppenbarligen en lite apart, komplex människa men jag vet fortfarande inte vad som döljer sig bakom masken.

Jag tänker att när inte ens psykologer kan säga något om hans problem och hitta möjliga lösningar så är det verkligen komplicerat. Tills jag kommer på att det över huvud taget aldrig nämns en psykolog eller annat mentalt stöd i boken. Men syrran har alltid ställt upp, liksom föräldrarna men aldrig något ”ex”. Han har inte så mycket kontakt med sina gamla lagkamrater men med en av döttrarna. Det intressanta med ”Salo – Mitt liv bakom masken” (Idrottsförlaget) är inte vad Tommy Salo berättar utan vad han fortfarande inte förmår att berätta.