Jobba, skriva, träna… …och Janne Andersson Del 2

Funderat på varför Erik Nivas fråga ”Hur mår Sverige?” faktiskt gör Janne Andersson rasande. Även i tryckt text, med flera års och i en medförfattares och förlags perspektiv. Varför lämnar han ut just Niva – den fotbollsjournalist som mer än någon annan representerar allt det han själv älskar – som Alets IF, naiv idrottsromantik och allt ansvar en ledare egentligen har, utöver att leda elva fotbollsspelare i 90 minuter?   

En gång i Halmstad berättade Janne att det bästa han visste var att ta hand om nya, unga spelare. Att han hellre utvecklade talanger än försökte skapa vinnarlag. Att han till och med tog de nya HBK-arna på sighseeing i sin bil runt stan så att de skulle förstå vem som egentligen var deras arbetsgivare och vad och vilka de representerade när de blev ut på Örjans Vall. Kanske saknar han också en son.   

Tror det var detta Janne Andersson menade i sitt ökända sommartal när han krävde att alla i startelvan skulle sjunga nationalsången. Att alla skulle förstå vilka och vad blågula fotbollsspelare representerade. I boken berättar han, med ståpäls i vokalerna, att André Boman från Elfsborg blev överraskad av att man fick betalt för att spela: ”trodde man gjorde det här för sitt land”. 

”Underbar attityd”, är Jannes korta kommentar.

Allt det här, plus invandrarproblematiken (som sedan aktualiserades av Bojan och Zlatan) samt den kommande VM-insatsen skriver jag om i en text från 26 mars 2017, alltså 15 månader innan Sverige var nära att gå till semifinal i VM.   

2026 känner sig Janne sviken av Fredrik Reinfeldt och alla de nya namnen i Förbundsledningen. Fullt förståeligt men sveket förstoras i boken. Förmodligen för att Janne till min stora överraskning kommer ut som före detta moderat. 

Jag var säker på att han var sosse. Allt i hans ledarskap och den människa jag mötte för 15 år sedan andades rörelsen och socialt ansvar. Så visar det sig att han och pappan alltid röstat blått, tyckt att skattesänkningar och blågul nationalism var det allra viktigaste, i Sverige. 

När sedan mannen han givit sin röst till visar att han inte är kapabel att leda Fotbollsförbundet och behandlar Janne illa dyker samma frustration och känsla av svek och falskhet upp. Jannes oförmåga att svälja och gå vidare förstärks. Han kan inte glömma en oförrätt. Det känns som Janne kräks på de han tycker svikit hans förtroende, som Erik Niva och Fredrik Reinfeldt (och det stänker på Amanda Lind). 

Låg själv på alla fyra hela lördagen. Men inte på grund av moraliska uppkastningar. Tvärtom. Vi planterade kartoffler, løg och rensade okrut (ogräs) i vår Nyttehave, väst om Ballerup. Söndagen försvann när vi tömde köket så hantverkarna kan genomföra de kommande veckornas total makeover. Lite träning, framförallt balansen genom att gå på 90 centimeters Pilatesboll vilket absolut inte att förena med läsning eller lyssnande. Kräver total koncentration. MFF och så HIF:s onödigt knappa seger gick också före Janne. Plus att han ägnar tokigt mycket plats åt problemen med Covid 19 vilket mynnar ut i att dåvarande kultur- och idrottsministern ( ja hela regeringen utom Anders Ygeman) saknar hans ”förtroende”. Big deal! Bokens klart svagaste del.  Så offside!

Får ägna måndagen åt läsning, utan cykel, så kanske jag hinner läsa klart och skriva tredje och sista delen före jobbet, och IFK, på tisdag.