I Superettanmatchen IFK Norrköping – Oddevold var gästernas linjer så glesa att mittbacken Weber från mittcirkeln kunde slå en rak, hård låg boll rakt in i straffområdet. Tim Prica (förmodligen denne Prica) misslyckades med mottagningen men den kan symbolisera både Oddevolds bristande förvar och IFK:s oförmåga att den här kvällen spela bollen över mittfältet och in i motståndarnas straffområde. Samt påföljande målchansimpotens.
TV4:s Daniel Kristiansson kallade det en ”crossboll”. Mannen har kommenterat fotboll för kanalen i säkert 25 år. På den tiden jag tillhörde den här sfären minns jag honom som en liten trevlig, godhjärtad filur med noll förstånd på fotboll.
För mig är Webers boll passning i djupled. En crossboll måste spelas från planens ena långsida till den andra sidan. Den ska korsa en fiktiv mittlinjen i planens längdriktning och ska helst vara hög, annars är den alltför lik en vanlig passning. Det sistnämnda är dock en personlig tolkning av begreppet byggd på fotbollsfunktionalitetens principer.
I engelska använder man begreppet ”a cross” för i första hand inlägg. Från kanten. ”A cross” måste nödvändigtvis inte landa på andra sidan av planens tänkta mittlinje på längden.
I dagens fotboll försöker det försvarande laget hålla samman de tio utespelarna. Man ”flyttar över”, försöker minska ytorna för de anfallande lag som ”överbelastar” ena sidan av planens kanter. Under de omständigheterna är crossbollar en vacker och mycket funktionell lösning. Det är också en av de få gånger som bollen slås med vristen.
En vidareutveckling av crosspassningen är de långa bollar slagna med vristens utsida som speciellt Lamine Yamal har excellerat ifrån sin högerkant. Det är både en boll i djupled, och en cross. Han kan slå dem 40 meter vilket kräver extraordinära muskler och teknik eftersom du inte kan svinga benet på samma sätt som när du slår bollen med vristen. Med vristen är bollen snett vid sidan om dig. Med utsidan är bollen framför dig, det vill säga du kan slå passningen medan du springer i hög fart.
En svensk som hade den förmåga, om än begränsad, var Sead Haksabanovic, som IFK-are. I de andra svenska klubbar han representerat har hans användning av utsidan inte alls varit så frekvent. Kanske för han saknat, och fortfarande saknar, en riktigt ”trad-center” som Totte” Nyman att slå bollen till.
Ingen svensk har i text beskrivit den traditionella crossbollen bättre och vackrare än Peter Kihlgård gör i romanen ”Ta rygg” från tidigt 80-tal. Peter spelade mittback under Författarlandslagets första säsonger. En gigant, trots åldern och dåliga knän. Jag var vänsterback med korridor, utan boll. Min största tillgång på den positionen var nog att jag var mindre långsam och kunde vara fysisk vid behov. Kihlgård slog bollen upp till Kindvall som sedan fördelade bollar lik Weber, eller ut på kanterna.
En mittback slår sällan eller aldrig crossbollar. Peter har också skrivit sällsynt vackert om bandy. Jag tänker att man använder ungefär samma begrepp i bandyn även om man där spelar mer ofta i djupled, längs isen. En ”cross” i tennis är att bollen slås från ena sidan till den andra: från forehand till motståndarens backhand eller tvärtom. Förutsatt att spelarna är höger- eller vänsterhänta. Fotbollens ”cross” kommer säkert ursprungligen från tennisen där den är renodlad och karakteristisk. Men än dock en slags grundslagens allra första ”hybrid” – en korsning av vanlig traditionell rakt slagen retur och att samtidigt placera bollen på ett oväntad del av planen.
IFK Norrköpings 0-0 var en match där bortalagets taktik fungerade perfekt. Och eftersom hemmalaget valt att bänka de som både kan löpa och slå crossbollar hade Oddevold inga problem att försvara. De suveräna serieledarna hade två avslut på mål. Båda totalt harmlösa. En form av impotens eller omedveten, tillfällig kastrering, till följd av uteblivna crossbollar.
Se även
https://maxtiotar.blog/2017/11/30/vad-ar-en-krossboll/
Lämna ett svar