Allsvenskan 2015: anemisk anfallsfotboll

Ser seriens två första matcher och reagerar på det matcherna har gemensamt – det dåliga anfallsspelet.

Hammarby har visserligen en karneval av frilägen första halvtimmen mot Häcken men det beror i huvudsak på väldigt dåligt försvarsspel. Efter detta skapar man nästan ingenting och Kennedys frisparkar går långt över, på fötterna i muren eller är så förutsägbara att målvakten står och väntar på dem. Dessa frisparkar har säkert legendstatus i Superettan men i allsvenskan verkade de mest vara ett utslag av ”hybris på liggande boll”.

Häcken tog sig ofta till straffområdet och i första halvlek också ofta sig in där men kom aldrig till avslut. Den ende spelaren som tänkte likt en forward var Dardan. De andra två var väldigt omständliga och Simon Gustafsson är en briljant tekniker och passningspelare men ingen avslutare. Dessutom var Hammarbys försvar väldigt duktiga på att täcka skott men delvis beroende det på att Häckens spelare både skulle lägga tillrätta bolen och ha värsta pendlingen innan bolluslingen gav sig iväg.

Kalmar missar tre, fyra utmärkta lägen mot HIF men har sedan inte mer. HIF har enligt statistiken 11 avslut men det enda jag kan minnas är Emil Krafth skott från drygt 25 meter i bröstet på kalmarmålvakten och så den nye danskens nick långt över vid en hörna. HIF var offensivt impotenta. De hade mer bollinnehav än Kalmar för att de spelade liksom Häcken med en anfallare och ett helt gäng mittfältare som gärna passade bollen men aldrig gav sig i väg på djupledslöpningar. Ifall där nu funnits plats. Henrik Larsson klagade i halvtid på att man inte slog några inlägg men till vem skulle spelarna slå inläggen? För övrigt är det Kennedyvarning på Astrit, både vad gäller frisparkar och självbild.

Ska bli intressant att följa fortsättningen. Givetvis förstår jag att ingen tränare vill chansa och släppa in fem mål i premiären men hittills har inget lag spelat med två riktiga anfallare. Med andra ord: man har inte ens velat spela offensivt. Känslan, speciellt vad gäller HIF, var att det offensiva spelet är en förevändning för att inte låta motståndarna ha bollen.

Närmast var Hammarby med Hallenius och en offensiv mittfältare i Besara. Plus att Måns Söderqvist som yttermittfältare ofta sprang på den tomma planhalva som Häcken lämnade öde. De kan dessutom skylla på att de ville spela av matchen . Men frågan kvarstår:

Vilket lag blir först med att vågar spela med två riktiga forwards?