Det lilla taktiska genidraget som kan ta Sverige till VM

Efter 1-0 är det (faktiskt) inte mycket som talar för ett svenskt avancemang till VM. Jag håller inte på med en massa mediala haussanden och hallelujan: resultatet var bra men det berodde inte på att Sverige var ett mål bättre utan på den uppenbara italienska impotensen, att den var minst minus två mål – de borde verkligen gjort två eller tre men saknar avslutare. Det trycker och spänner säkert i väldeligt många vita shorts men när det verkligen gäller så hittar de inte målet.

Förutom detta talar en liten sak för Sverige och den kan bäst åskådliggöras genom en marginell, närmast mikroskopisk situation tidigt i första halvlek som kanske gick många förbi. Vad som kan ta Sverige till VM är ett inkast. Ett inkast. Inte ens ett eget inkast utan något så fullkomligt taktiknördigt som en defensiv inkastvariant.

Sverige chokade gästerna genom att pressa extremt högt och som grädde på Friendsmoset presentera denna defensiva inkastvariant. Det är sällan eller aldrig man ser det på landslagsnivå och det placerar Janne Andersson i samma nördiga klass som de allra största klubbtränarna, säg en Mourinho med hanterbar cynism. Att åtta svenska utespelare rusade iväg som om det gällde att krama en nybliven blågul målskytt efter tre minuter men föremålet istället var en italiensk inkastare var överraskande. Mest överraskad, ja  rent chockad och frustrerad blev den handsklöse mannen med bolen i sina båda händer. Hade det varit senare i matchen hade italienaren kunnat blivit varnad för sina minst 20 sekunder långa letande efter en omarkerad lagkamrat. Men svenskarna gick upp i rygg likt ett basketlags man-man-försvar på inkast från sidan. Det var tajt åtta mot åtta med enbart två svenska försvarare som inte låg 20 meter in på italiensk planhalva. Italien såg alltmer desperata och förlägna ut. Vid ett inkast. Till slut kastade italienaren ett tekniskt sätt kort och regelmässsigt tveksamt kast tre mer, fick tillbaka den på volley och tjongade i väg en hög lyra mot mittplan.

Så vill inte italienare uppträda. Det chokade dem, förnedrade dem och det påverkade matchens utgång.

Det var en liten bollvinst för Sverige men en stort taktisk triumf som kan leda hela vägen till mot VM. Det var förutom det tursamma målet matchens ”highlight”, i mitt tycke.

För vad det var och symboliserar är en tränare som kan hitta på nästan galna, perifera grejor för att störa och irritera motståndarna och att han kan få hela laget att hängivet sluta upp bakom något så trivialt. Men det lyckades, italienaren blev tveksamma och lite mindre italienska medan svenskarna fick ett snabbt kvitto på att de kunde störa och faktiskt styra motståndarna till att göra misstag. Men. det här är inget som förbundets Pro-FIFA-licens-utbildning tillhandahåller pärmar om. Janne Andersson är ett  svenskt geni eftersom han är tillräckligt modig och galen och gammal för att våga tänka utanför pärmen.

Kan Sverige åstadkomma samma taktiska överraskning på måndag så finns absolut chansen.

Medan Italien surar. Mina italienska vänner hävdar att det är fel på tränare Ventura. Det är hans fel att han inte har spelare som kan göra mål. För allvarligt talat – även om resultatet blev ungefär som jag tippat (0-0 eller 1-0) så var Italien det bättre laget. Och detta tack vare tränaren och hans taktiska upplägg. Man lät innermittfältarna rusade upp mot de svenska innerförsvararna på ett sätt som jag misstänker man gjorde på den tiden då man spelade 2-3-5. Fast Sverige hade bara två, eller tre försvarare. Den överraskningen borde gett Italien mål, och avancemang till VM.

Nu skyller istället alla på Farbror Ventura men det kan inte vara en ensam, rynkig 65 plusares fel att a. italienska mödrar inte föder fram fler målskyttar utan enbart stabila, småfeta mittförsvarare, av världsklass och b. att italienska klubblag satsar på en rad utländska ”quick fix-målskyttar” och inte tar sitt fosterländska ansvar för att forwardsstimulera målproduktionen i Gli Azzuri.

När man tänker efter så är båda de här länderna, och deras mediokra ligor, alltför små för att föda och ge näring åt stora målskyttar. När experter som Max Wiman och Hasse Backe hyllar allsvenskan för att där är så många fantastiska bra målskyttar så är det ju ett analytiskt självmål. Medan italienska experter skyller på den gamle Venturas potens. Jag vet inte vilket som är mest tokigt men jag vet att det kan bli väldigt spännande på måndag. Förhoppningsvis totalt mållöst!

Ps Den turkiske domaren var skitbra och alldeles lagom hemmabetonad. Problemet är att även måndagens domare kommer vara lika artig mot värdarna.