Så besegras Giffarna

Äntligen visade Östersund klassen. Några små taktiska förändringar och tre poäng som borde ha varit löjligt mycket lättare att vinna. I halvtid ledde man hörnstatistiken med 11-0 men hade bara gjort ett enda mål.

 

Potter lät Mensiro punktmarkera Giffarnas spelfördelare Batanero och denne gick av efter cirka 65 minuter utan att knappt ha rört bollen. Utom då han spelade fram Linus Hallenius till 1-2. På en snabb frispark. Lite pinsamt att ÖFK då kände sig så överlägsna att inte någon stannade kvar vid bollen utan alla vände lydigt ryggen åt och gick därifrån.

 

Även pinsamt att CMore-kommentatorn inte med ett enda ord berörde denna gamla klassiker som jag inte att i allsvenskan på flera säsonger. Han regerade inte ens på att ÖFK:s laguppställning var en rak fyrbackslinje med tre mittbackar också Mesiro som central mittback. Han reagerade inte ens på att ”mittbacken” mestadels av tiden när Giffarna hade bollen sprang omkring långt inne på deras planhalva.  Det borde ju inte vara så svårt att se, eller se att ÖfK har en trebackslinje istället för fyra och vad som i så fall har ändrats. Tycker jag. Jag förstår att det kan vara svårt att kommentera ensam, och Mats Lilja är duktig på att prata med sympatiskt inställsam röst som en doktor, men ifall man inte upptäcker en punktmarkering så tittar man över huvud taget inte på matchen, då tittar man, som nästan alla fotbollskommentatorer, enbart på bollen. Och bollen var som sagt aldrig nära varken Batanero eller Mensiro. Var den det nån gång sparkade Mensiro ned Batanero och det var tur att Bojan Pandiz lagt en hög och ganska ojämn ribba. En annan domare i en match som inte är ett derby lägger säkert nivån för gula kort lägre men då kan man turas om. Att sparka ned Batanero. Det är ett bra betyg på hans skicklighet. På konstgräs. På naturgräs håller han inte lika hög klass.

 

Potters andra taktiska förändring var att som ute i Europa spela utan forwards. De låg visserligen mycket högre på den norrländska arena som nu verkar byta namn för varje match men idén var den samma. Snabba omställningar ut på kanterna, ta sig runt och så det som på tränarspråk kallas ”cut backs” – boll snett inåt bakåt. Mer precision och ÖFK hade kunnat göra 4 i första, nu blev det nästan alltid bara hörnor av avsluten. Men ÖFK hade uppenbarligen analyserat Giffarna, så som så många andra lag INTE har gjort tidigare på säsongen.

 

Plocka bort Batanero, kom runt allsvenskans  sämsta eller näst sämsta ytterbackspar (de är verkligen inte bra) skär in och så passning snett inåt bakåt. Giffarnas defensiva mitt springer dessutom alltid alltför långt in mot Eskelinen varje gång så där är verkligen plats. Ifall Maths E. gör läxan ska Norrköping (som har forwards) avgöra redan i första halvleken i Parken.

 

Glad också över Falkarna och ÖFK:s bortafans. Alla bortaklackar brukar innehålla någon enstaka uttråkad tjej men bland Falkarna är de inte enbart många utan också med tröjor, halsdukar och ständigt vitt öppna munnar. Underbart att se 10-11-åriga tjejer med matchtröja och halsduk stå ensamma (med en tyst fader i bakgrunden) och skrika. Betyder mycket för en nödvändig sanering av svensk läktarkultur att tjejerna tar plats.

 

 

En enda sak gör mig lite besviken på Graham Potter – det tog väldigt lång tid och kostade ett par poäng innan han förstod att Aly Keita är bättre än Andreas Andersson. Alla ”experterna” på CMore brukar berömma AA för att han är så duktig med fötterna. Egentligen är det just där det har brustit. Mot AIK var medspelarna så ängsliga att de försökte spela så lätta bollar till honom som möjligt – och så blev det helt fel. Flera gånger. Fast huvudsakligen ligger problemet i huvudet på Andreas Andersson. Det var likadant när han fick chansen i Gefle för ett par år sedan. Många goda egenskaper men nerverna gör att han ibland gör hårresande misstag. Andreas borde lägga några träningstimmar hos en målvaktsterapeut för han kan fortfarande utvecklas. En målvakt med den lätta kroppen, och rätt träning kan vara av hög allsvensk klass sju, åtta säsonger till. Om han vill. Inte heller så jätteimponerad av Eskelinen. Tommy Naurin är bättre.

 

 

Förstår nu varför Tekie inte spelat. Han var inte bra, har inte hittat sin roll i ÖFK än. Fantastiskt hur en spelare kan lockas utomlands och sedan förlora flera år av sin utveckling. En annan spelare vars karriär dog i samband med alltför tidig utlandsflytt (eller ”utlandsflykt”) är Linus Hallenius. Nu vet jag inte om det var en lika mystisk transfer för Tekie som det var när Linus gick till Genua för åtta, nio säsonger sedan men karriären försvann ju där. Han har sprungit runt och letat och försökt imitera sig själv sedan dess. Fanns ibland vissa antydningar till det i HIF men där hade ju tränarens son den offensiva huvudrollen och någon stor pedagog var inte Henrik Larsson. Nu har Linus äntligen återfått självförtroende och målkänsla, fast han knappt får några bollar över huvud taget i det defensiva Giffarna. Ifall det är norrlandsluften eller familjeförhållande eller ansvar vet jag inte men jag glädjer mig mycket åt att en spelare som förlorat i princip hela karriären får njuta lite av sin talang i slutet av sin karriär.

 

 


About this entry