Den sorgsne centers rygg

JaVale McGee

I sju, åtta säsonger har han krökt rygg i det hörn där bänken slutar, varit en levande ”DNP”,  en 215 cm lång NBA-parentes. En defensiv center som eventuellt fått en enstaka meningslös minut då och då: kutat upp och ned i hårband när folk börjat lämna arenan, blockat ett redan överflödigt skott. Långt från genombrottet i Bullets (för det var väl nästan så länge sedan han spelade i Washington) hade hyfsade händer, vingspann som en kondor och väldigt bra fötter vilka hjälpte honom till respekterade stats. Till och med JaVale McGees profilbild från försäsongen utstrålade sorg och uppgivenhet, ögonen mellan hårbandet och skägget är ganska ledsna. Han hänger inte med huvudet men ansiktet verkar hänga av av de rynkor och slappa skrattmuskler som är resultatet av 400 matcher med färre spelminuter än ena handens fingrar.  Och ändå har han hållit sig kvar i NBA tack vare sin lojalitet, goda inställning, tiotusen hängivna träningstimmar och alltför små flygplansfåtöljer.

Så plötsligt, i det Lakers som sedan D-Howard försvann i princip försökt undvika centrar och spelat med ursäkter eller bara deffade, solbrända pf-are, där får han tid och plats och kan då äntligen räta ut sin karriärs ihopsjunkna rygg igen. Det är något väldigt sportsligt vackert och livsbejakande i det faktum att just han och just där återerövrar sin karriärs stats och stolthet.


About this entry