Adductor Magnus bakom Seads genialitet

Det enskilt, mest imponerande under 97 minuter IFK Norrköping-IFK Göteborg var en, två tiondels sekund av Magnus.

Nej inte den självgode skåningen och fotbollsbetraktaren Sjöholm (för närvarande inblåst på norra Jyllands spets) utan adductor Magnus, muskeln som får låren att dra sig samman – muskeln bakom varje bredsida.

Sead Haksabanovic har två men den i vänsterbenet är arbetsbefriad åskådare. I fall man jämför med högerbenets som spelar huvudrollen den tiondel då Seads genialitet och gnistrande stjärnlika framtid uppenbaras. Han har väldigt bra fötter, en spelförståelse som får en att le. Hans låga tyngdpunkt, balans, explosivitet e t c är en fröjd att följa men det är adductor Magnus som är skillnaden vinterlandslag och verklig internationell status. Vad än Hunt betalde så var det en löjligt bra affär.

Sead är ung men såg ut som en senior bland juniorer vid 3-1-målet. Man kan njuta av hur han tog sig in i straffområdet och den underbara frispelningen i sig, hur han utmanar sin back, driver bollen med några ytterst lätta tillslag med högertårna och sedan i steget slår en så pass hård bredsida med perfekt riktning. Det extraordinära är inte förmågan att  läsa motståndarna, se medspelaren bland alla motståndare, få försvararna att börja backa och hamna på hälarna med riktning bakåt och inte kunna blocka eller sedan slå en passning i steget. Det som gör Seads framtid så ”solglasögonsljus” är att han kan slå en hård, snabb bredsida utan att behöva pendla, utan att först behöva vinkla upp överkroppen och lägga tyngdpunkten långt ut på vänster fot. Istället utnyttjar han rörelsen framåt och överför den energin till den långsmala muskeln på högerbenets insida som inte behöver pendla bakåt utan tack vare rörelsen och balansen endast rör sig framåt. I steget.

Naturligtvis är fler muskler inblandade, fler sinnen och en massa hjärnceller som får honom att läsa, förstå och utnyttja situationen långt innan de fyra göteborgsförsvararna ens kunnat ana vad som håller på att hända. Men utan en stark, snabb adductor Magnus hade passningen inte blivit så perfekt.

I övrigt var det en dag på jobbet för IFK Norrköping. Man för matchen, skapar bra chanser mot en bra målvakt. Tar ledningen och bevakar den. När Blåvitt utnyttjar samma svaghet för femte gången blir det mål varefter Norrköping inom några minuter gör mål och stänger matchen. Man håller på att ställa till det efter kvitteringen för viljan att ställa om är lite väl stor och omedelbar men när man väl spelar sig ur pressen blir det mål 70 meter längre bort. Förmågan att kontrollera matchen, öka och sänka tempot är oerhört imponerande.

Totte Nymans starka armar, bra balans och småfula trix får unga, naiva motståndare att se löjliga ut. Bakom den blonda kalufsen, de blå ögonen och ödmjuka karaktären döljer sig en cynisk framspelare och grovarbetare. Till slut var Calisir tvungen att markera med en hämndlysten eftersläng – förlorarnas trösttackling.

Ingen klubb scoutar motståndarna så bra som IFK Norrköping. Blåvitt har några hörnvarianter som effektivt destruerades och förvandlades till egna omställningar. Det är till och med så att man förvånas när motståndandarna lyckas genomföra ett ohotat inkast på offensiv planhalva.

Hyllningarna till trots – IFK har en hel del svagheter. Nyberg är en domare som gillar tuffa tag. En annan, mindre härdad rättskipare hade varnat Bergmann för den rena glidtacklingen och gett Blåvitt straff när Castengren drog ned Blåvitts mittback strax efter 2-1-målet. Det finns i det här sammanhanget massor att skriva om Krogh Gerson och IFK:s vänsterförsvar men det gör jag en annan gång.