Jon Dahl, Janne Andersson och drömmarna

En målmedveten 15-årings första tankar om vad man ska träna, och vad som utmärker en dålig fotbollstränare.

Har börjat fysträna pojklagsspelare. På planen. Det är mycket spännande. Vissa är redan lovande fotbollsspelare. Som om de hade en kärlekshistoria med bollen. Och kroppen lyder, blint. Andra har inte riktigt rammat puberteten, är sena med motorik och kroppsförståelse. Lägg till en boll och de får inte riktigt ihop det. Än. Några borde kanske välja en annan idrott som deras kroppar passar bättre för. Om det nu är elitidrott och inte fotboll de främst drömmer om.

En sak är dock säker. Det tar lång, lång tid innan man definitivt kan avgöra potentialen. Malmö FF:s tränare, den danske forwardslegenden Jon Dahl Tomasson är ett bra exempel på motsatsen, en spelare som var extremt framgångsrik redan i pojkåren. Och han är ändå född i slutet av augusti, 1976.

När jag för några år sedan gick igenom de svenska ungdomslandslagen här visade sig 80 procent vara födda i början av året. Ännu i U-19 var försprånget tydligt, kanske för att de haft så mycket givet och de som var lika stora talanger men födda ett halvår senare tröttnade och satsade på något annat.

Samma sak, de olika förutsättningarna och att det tar tid att urskilja de kommande stjärnorna, kan man säga om tränare.

Janne Andersson med en egen obetydlig spelarkarriär har fått kritik för att inte satsa mer på yngre spelare och med andra mindre äktsvenska fotbollsgener och jag tycker i princip kritiken är riktigt.

Janne Andersson var 42 år gammal när han debuterade som huvudtränare i allsvenskan. Han gjorde sig snabbt känd för att satsa på lovande ungdomar i Halmstads BK. Han berättade för mig att han faktiskt tyckte bättre om att utveckla talanger än träna färdiga spelare. Det gick sisådär. Vid 50 år fyllda var han ytterst nära att sparkas av IFK Norrköping. Sedan vände det med SM-guld och VM-succé men det är tydligt att ju äldre och mer framgångsrik Janne blivit desto restriktivare har han blivit med att satsa på unga talanger. VM-laget var hela turneringens näst äldsta. Även segern i allsvenskan kom med nästan enbart spelare han ärvt, inte själv utvecklat. Naturligtvis finns det något om heter tränarutveckling även om det inte skrivs så mycket om det. Och naturligtvis är landslag ofta en reträttplats, en lag mellan klubblag och pension. Men inte alltid. Jag tror Janne kan överraska, om inte annat så med Peter Wettergrens assistans.  

Träffar Jon Dahls gamle tränare i Köge. Thomas Skytte som numera är chef för ett stort läromedelsförlag berättar och skickar några bilder. Bland annat ett tidningsklipp från Jons genombrott i U-16-landslaget. Två år senare debuterade han för Heerenveen och gjorde 37 ligamål på 78 matcher innan han 20 år gammal såldes till Newcastle. En kronisk hamstringskada tvingade honom vid 33. Blott tre danskar har gjort fler A-landskamper än Jon Dahl, ingen har gjort fler mål.

Tack vare den framgångsrika och förkortade spelarkarriären fick Jon Dahl en kickstart som tränare. Den eran har inte varit lika spikrak. Hans facit i MFF kommer troligtvis avgöra ifall han återvänder till europeisk toppfotboll eller inte. MFF är en klubb med ett uttalat mål att satsa på egna talanger. Innan Uwe Rössler fick sparken och försvann till Fortuna Düsseldorf var det få unga spelare som fick chansen. Jon Dahl har satsat på ett par tonåringar, trots en ganska ålderstigen och stor trupp.

I tidningsklippen nämns några andra namn. Bland annat mittfältaren Simon Karkov från Esbjerg som var bäst på plan när Danmarks U-16-landslag några månader efter EM-guldet i Göteborg krossade England. Simon valdes till Danmarks mest lovande 76.a, stannar i Esbjerg och köps av Jon Dahls holländska klubb som 20-åring. Han fortsätter inte till Newcastle och AC Milan. Eller Barcelona som också var och rykte i Jon Dahl. Det blir sju matcher i Erstedivision och sedan återvänder Simon till Esbjerg, tar sig inte vidare från U-19-landslaget och avrundar karriären på Island.

Det tredje danska namnet är David Nielsen, född i december -76. I Skagen. Han har en rad målrekord i ungdomslandslagen och försvann till Fortuna Düsseldorf innan han fyllt 20. Året efter är han tillbaka i Danmark och FCK. Därefter lånas han ut till olika engelska klubbar i näst högsta och tredje högsta divisionen. Spelar för några klubbar på Jylland där han blir ökänd på grund av miljonskulder till spelbolag, allvarliga slagsmål på träningar och för att medvetet förlorat en cupfinal mot FCK (då Erik Hamrén vars hans huvudtränare i Ålborg).

Inte heller David Nielsen gör någon A-landskamp och stoppar spelarkarriären samtidigt som de två andra stjärnorna från Englandsmatchen. David Nielsen blir assisterande i en liten norsk klubb. Får chansen som huvudtränare och hamnar i Lyngby efter fyra säsonger. Klubben från norra Köpenhamn är känd Danmarks kanske största talangfabrik, bredvid Ålborg och FC Nordsjälland, inte helt olik Brommapojkarna vad gäller spelarutveckling. Efter två bra säsonger får han ta över den före detta storklubben i Århus som misslyckats ta medalj på 2000-talet men är klubben med i särklass flesta säsonger i högsta ligan. Det går sådär. Före bortamötet med Lyngby hösten 2019 är han på väg att sparkas. Så vinner äntligen AGF, och fortsätter vinna. De tar en tredjeplats i Superligan och hela Århus festar som galna i slutet av juli 2020. David Nielsen är nu plötsligt kung, stor auktoritet och en allmänt erkänd elittränare. Med ett lag utan i princip en enda egen produkt.

Med andra ord kan man säga att vad gäller spelare, och tränare, är aldrig sista ordet sagt. Vissa utvecklas fort, andra långsamt och det betalar sig ofta att ha lite mer tålamod med de som ännu inte är i kapp sina kroppars fulla potential. Oavsett ålder.