Vem kan man lita på?

Arbetet med att kartlägga de herrallsvenska tränarnas kvalité och prestationer 2020 går vidare. Levererade ett guldkorn i går. Här kommer ytterligare ett. Allra sist, plats 16, hamnar Peter Huntklubbens Jens Gustafsson. 

Han ansågs i media som en av seriens absolut bästa tränare. Det är han inte här och nu. Vi utgår inte ifrån hur Peking hamnade eller hur många poäng de tog. Vi utgår ifrån förutsättningarna d v s spelarmaterial, inflytande över köp och sälj, taktik, spelarnas lojalitet, pedagogik och taktiska förändringar. Men en genial matchcoach kan vara en medioker tränare och än sämre pedagog. Och tvärtom. Jag uppfattar Jens som en produkt av ”Halmstadsskolan” det vill säga utmärkta instruktörer men sämre matchcoacher. Trots att han är född och uppväxt i Helsingborg, liksom jag själv.

Han verkar mycket sympatisk (med temperament) men det här gäller inte person utan prestation. Till Jens försvar: jag tror han peakar på vardagsförmiddagar. Det är hans tid. Medvetandet om de bristande egenskaperna som matchcoach får honom att kompensera, med luft och en extremt vältränad tunga – jag tror det är den direkta orsaken till att han står och skriker i + 90 minuter. En säsong utan publik borde det kanske fungera – gjorde inte det. Inte ens med den avgörande matchen (EL-plats på spel) hemma i Parken mot ett redan nedflyttat, modlöst Helsingborgslag lyckades han motivera sina spelare. Det är ett verkligt uselt betyg. 46 poäng var pinsamt, när nu faktiskt poängen och placeringen till slut var poängen. Att han inte fann något motdrag, kunde förändra den oerhörda kräftgången under sensommaren och hösten känns inte förtroendeingivande.   

Eftersom Jens faktisk är manager utgår vi ifrån att han fått allt han pekat på. Varför han inte pekade på en boxspelare och minst två försvarare vet jag inte. Laget var dåligt balanserat, och framtyngt men trubbigt. Utan spets. Blev inte bättre då Rasmus avvek. Fanns ett otvetydigt missnöje med hans matchcoachning, inte minst hos lagets store stjärna Sead Haksabanovic. Enväldige ordförande Hunt har investerat mycket prestige i Jens, och mycket pengar i Sead. En man som verkar vara illa omtyckt och misstrodd av nästan alla som arbetar med honom – vem ska han själv lita på: det som senhösten 2020 förefall vara en hes, lönnfet ledare eller en het och hungrig, under omständigheterna relativt slimmad storinvestering? I den ekvationen/förtroendefrågan ska även inkluderas det faktum att  Hunts klubbekonomi är väldigt god – för den tränare som tror jag kunna arbeta med Hunt är IFK Norrköping säsongen 2021 ett otroligt attraktivt jobb. Trots tappen. Det behövs en högklassig målvakt, en bra mittback och en riktig boxspelare men sedan är Norrköping återigen ett potentiellt guldlag.  Jag tror en himla massa så jag måste även komma med ett tips. Det är: ”Follow the money”…