Försäsongsskepsis

Den har börjat rulla, den svenska elitfotbollen har återuppstått. Den här gången med kortare uppehåll än någonsin vilket å andra sidan bara välkomnas av de som annars tudelar sina liv i antingen säsong eller semester i Thailand och Dubai. Den här gången har de tvingats sitta hemma och glo på TV-spel, inte ens kunnat gå på krogen. 

Det finns elitfotbollsspelare med andra intressen än ovanstående men de blir färre och färre. Betyder det här att spelarna är mindre otränade och mer hungriga än tidigare – kan så vara. Många är äregiriga, många har i dag individuella tränare som arbetar med att optimera och få ut så mycket som möjligt av en kropp, i förhållande till ålder. Som ser helheten, det vill säga att din kropp är aldrig starkare än sin svagaste led, eller kortaste muskel. 

Snö och kylan omöjliggjorde många matcher och än fler borde kanske ställts in. TV- bolagen direktsänder, kommentatorerna försöker förhålla sig seriösa samtidigt som de alltid understryker att för de som förlorar är det prestationen och inte resultatet som betyder något. Och prestationen, helhetens funktionalitet, i februari är naturligtvis av nästan noll värde. Man har inte tränat samma så länge. Man kommer till säsongen men olika kroppar, man har på grund av väder och individuell värdering helt olika ingångsvärde. Man har dessutom många nya spelare och spelare som får ett par chanser nu som aldrig kommer åter.  Det är klart det ser för djävligt ut, även om resultatet skulle råka rulla ena lagets väg, genom snöyran. 

Jag är skeptisk, på rationella grunder. Jag misstror inte eftersom jag inte tror, jag vet att försäsong är ett nödvändigt ont som helst skulle utspelas bakom lyckta dörrar. Värdet av försäsongens allra första matcher är något som enbart existerar på klubbarnas marknadsavdelningar, i media och hos hardcore-supporters. Det är ett slags utspätt knark som injiceras för att begränsa abstinensen för de beroende, de fotbollsreligiösa, supportermissbrukarna och de många som faktiskt har fotbollen som jobb, på ett eller annat sätt. Försäsong är främst en marknads- och supporteruppehållande åtgärd som förr hade ett mer realistiskt namn: ”träningsmatcher”. Det är inte längre grus som underlag men det smakar exakt likadant.

Jag har sett några resultat. HIF fick oavgjort mot Torn med MFF-målvakten Lamin Sarr i mål. Bois slog dem 6-1. MFF har spelat oavgjort mot IFK Malmö vilket måste vara oerhört knäckande för dem som kan sin historia. Så igår 60 mils bussresa i dåligt väglag för att spela oavgjort mot Kalmar. Det har säkert ett värde men det är inte helt tydligt för mig. 

Den stora skillnaden är förstås att enbart Östersund trotsar regeringens reserekommendationer och tränar och spelar i Sydeuropa. Det är negativt och kommer säkert innebära att bolltempot blir lägre under de cupmatcher som väntar före serien. Men det innebär troligtvis också att de matcherna kommer öka i värde. Personligen tror jag bara ett lag kan och kommer vinna cupen men det beror naturligtvis på hur de hanterar försäsongen. Och hur en trupp som i princip är helt identisk, och försvarande mästare, ser på utmaningarna. Det finns en överhängande risk att den grupp som redan rapat efter middag och dessert inte riktigt hugger på en ny förrätt. Och sitter dästa med tunga magar när mästerskapet drar i gång. Det är en fara i sig att tro sig ha en tillräckligt bra trupp. Att sitta och vänta på en repris. Gör man det så kommer den sällan. Repris-tänket smittar alla i omklädningsrummet. Där är allt sig likt, inga faror, inga överraskningar och inga större utmaningar. ”Same Procedure as Last Year” gäller inte den svenska försäsongen 2021 men det är alldeles bestämt det största hotet mot en mästares möjligheter att försvara titeln. Och då tänker jag inte i första hand på IFK Göteborgs cuppokal….