MFF:s målvaktspolicy – och varför det gått fel

MFF är relativt svaga på målvaktssidan. Historiskt sett. En normal startelva i svenska A-landslag brukade innehålla minst tre-fyra med MFF-anknytning men sällan eller aldrig målvakterna. Med undantag av Janne Möllers 17. Och Robin Olsen förstås. Analyserar man den policy klubben haft vad gäller målvakter så är ”kontinuitet” det allra första man tänker på. Före ”klass”. Sällan har landets bäste målvakt kommit från MFF. Däremot den tredje, eller fjärde bäste – som dessutom stannat i klubben under många säsonger. Urtypen är Jonnie Fedel som, inklusive sin tränargärning, väl närmar sig 35 säsonger nu. Nisse Hult, Tore Svensson och ”Gripen” Bengtsson är andra i kategorin solida trotjänare. Dit hör även Dusan Melichareks sex säsonger som reservmålvakt. Men det fanns också säsonger då IFK Malmö hade stans bäste målvakt. Flera av de målvakterna efter Fedel har inte hållit den klass en MFF-målvakt bör ha – tycker jag. Valen har ofta påverkats av provinsialism, kortsiktighet och snålhet (ingen nämnd, ingen glömd).  

Jag förstår resonemanget om kontinuitet men köper det inte helt. En förklaring till policyn är att svenska målvakter inte byter klubb lika ofta som profithungrande utespelare. En annan att svenska målvakter aldrig lyckats vidare bra i utlandet – med Ronnie Hellström som lysande undantag.  Robin Olsen är tillräckligt bra för nedre halvan av EPL eller ett mittenlag i La Liga. Andreas Isaksson borde spelat CL varje år – så hög var hans potential. 

De senaste tio åren, sedan MFF tänkt om och Daniel Andersson börjat styra, har MFF satsat på en äldre bra förstamålvakt, en väldigt erfaren reservmålvakt plus en ung, egen talang (som aldrig fått chansen). Åtminstone gjorde man så fram till 2020. 

Sedan dess har Dahlin, Olsen, Wiland och återigen Dahlin varit förstemålvakter. Wiland kom som 33 åring och spelade nästan alla matcher under två säsonger. Dahlin kom andra gången som 30-åring och har spelat flertalet matcher men också varit skadad långa perioder. Han är nu 34 år och gjorde comeback på försommaren efter att ha varit borta nästan ett år. Och nu är han skadad igen. 

Marko Johansson var ett trendbrott. En reserv av hyfsad allsvensk klass. Efter att ha sålt samme Marko Johansson köpte MFF Degerfors Ismael Diawara i början av augusti. Han har spelat en säsong i massor av Superettan och Div 1-klubbar. Är uppenbarligen en ”late bloomer”. Jag har sett honom i några matcher i Degerfors och tycker han är oerhört smidig, har bra räckvidd men också ett par rätt uppenbara tekniska brister. Jag rankade honom alldeles utanför topp-10 vad gäller allsvenska målvakter första halvan säsongen 2021. Ungefär i samma klass som Marko Johansson och tänkt i samma reservroll. 

Att låta Ismael bli CL-målvakt, ifall Dahlins akilles-sena nu är kass, (det var i alla fall dess fäste som fysioterapeuterna försökte massera upp) är en stor chansning. Men MFF har inget val. Att Dahlin dessutom har återkommande (kroniska?) ryggproblem gör inte hans bäst-före-datum mer avlägset. Johan Dahlin är fortfarande en av allsvenskan allra bästa målvakter men alla hans skador väcker oro. Det borde det gjort även för MFF, redan för ett år sedan. Jag har flera gånger skrivit att MFF borde tänka om och värva en duktig, svensk målvakt som kunde konkurrera med Dahlin och kanske konkurrera ut honom. Det har funnits flera, framförallt i Danmark. Nu senast, innan fönstret stängde, hade Karl Johan Johnsson i FCK reducerats till andre- eller tredjemålvakt. Lika bra, och bättre än Dahlin har även Kristoffer Nordfeldt varit. Varför MFF inte värvat någon av dessa, förefaller svårförståeligt. De är båda i den ålder som MFF tidigare värvat förstamålvakter i – och har ingen omfattande skadehistorik. På alla andra positioner ser MFF till att ha minst en etablerad, väldigt bra reserv. Utom på målvaktsposten, den mest utsatta. Varför satsade man på den skadade förstamålvakten och en otillräcklig reserv – frågade jag mig 6:e januari i år och 25:e september?    

Jag hade gärna sett Pontus Dahlberg i MFF. Han hade säkert hellre spelat CL än i botten av engelska tredjeligan. Eller Robin Olsen. Varför satsade man inte 40-50 miljoner på en av Europas 20 bästa målvakter och så kunde man sälja honom vidare om ett halvår eller ett år med stor förtjänst och än större framgångar. När man lagt ned så stora belopp på offensiva spelare – varför inte satsa på en riktig toppmålvakt, Sveriges bäste – för en gångs skull, troligtvis för första gången i den himmelsblå historien?

Det enda skäl jag kan se är sentimentalitet. Och det är en gissning. Att banden mellan målvakter och dess ansvariga kanske blir lite väl tajta och påverkar besluten. Så borde det inte vara i en klubb som MFF. Speciellt som man gav en annan skadehämmad spelare, Rasmus Bengtsson, ett ganska tråkigt tack för lång och oerhört lojal tjänst. Under alla omständigheter var besluten MFF tog hösten och vintern 2020 vad gäller målvaktsposten felaktiga. Nu får vi hålla tummarna för att Ismael plötsligt visar den klass han kanske kan ha. Samtidigt såg jag i går en annan storklubb förlora stort på att ha en oerfaren målvakt som etta. 21-årige dansken Mads Hermansen gör sin första säsong som förstemålvakt i Brøndby och han fick en mycket olycklig match. Många misstag och en oro som spreds sig i hela backlinjen. Ordinarie reservmålvakten är 37 år, nyvärvad från Lyngby och mycket bra för att vara dansk 37-åring men inte heller något man tar sig till CL med. Dessutom är Thomas Mikkelsen drabbad Covid-19 men grattis ändå på fölsedagen i morgon fredag. Den kunde varit muntrare! 

Johan Dahlin har ett kontrakt som löper ytterligare två säsonger, över 2023. Nu vet vi inte hur Ismael kommer lyckas men under alla omständigheter lär MFF behöva en ny målvakt som kan utmana om startplatsen till våren. Köper MFF loss Robin Olsen i januari 2022?