Det lilla landet i den stora racketvärlden

Ta tennis som jämförelse. Idag är bäste svensk rankad typ 150. Det är miltals från 1980- och 90-talets världsdominans, trots att förutsättningarna fortfarande är perfekta. Tänk nu ifall Sverige plötsligt vann Davies Cup och en Grand Slam-titel samma år – det är vad ett annat i jämförelse litet, fattigt svenskt raketförbund lyckats med i Paris-OS. 

Det är ett mirakel, på alla sätt. Vår bäste pingisspelare var före turneringen rankad 26:a i världen. Tyskland som utklassades i kvarten har fyra spelare som var högre rankade. Mot Japan i semin låg Sverige under 2- 0 i set och även 2-0 i sista, avgörande matchen. Det var först efter cirka 3 timmar och 27 minuter som Sverige för första gången ledde. Och vann tre minuter senare efter att japanen haft 9-8 och boll till matchboll. Men då började han slå ut, nerverna höll inte. 

Lilla Sverige var världsbäst på 1980 och -90-talet. Då var våra spelare också rankade i topp. Gårdagens lag är några vänliga, ödmjuka wannabes, långt från spotlight och miljonkontrakt. De tidigare framgångarna byggde på att alla villaägare skaffade sig ett pingisbord från Stiga i källaren. Mini-Stellan tog över efter ”Hammaren” Johansson och Alsér. Sedan kom JO, Appelgren, Persson, Lind och alla andra.  

Men de senaste 10-15 åren har Sverige inte haft världsspelare. Därför är OS-framgångarna så märkliga och sensationella. En sak är dock säker – Truls Möregård är en mästerskapsspelare, han är i världsklass så fort det är guld och silver på spel. Dessutom är de unga, rimligtvis har de 12-15 år kvar i eliten. Tysken Timo Boll (rankad 25:a)  som dubblerade i den kvart då de utklassades är 43. 

Svenska bordttennis förbundet borde ligga bra till förr titeln Årets förbund. Precis som Tennisförbundet prenumererar på titeln ”Årets mest misslyckade idrottsförbund”.  Kanske borde RF tillsätta en ”bäste man” eller haverikommission för att reda upp i röran?