Fotbollssjälslig, dansk metamorfos

Spännande att de rödvita redan är på väg att bygga upp en annan identitet – efter Hjulmands misslyckande (fången i nostalgi och nationalism). Om det sedan beror på högst tillfällige förbundstränaren eller den p g a stress nu sjukskrivne (och förre Celticmittfältaren) Morten Wieghorst vet jag inte. Det är dock extra intressant för det är jobbet Jon Dahl skulle haft om han inte tagit över Sverige och han hade definitivt inte velat, eller kunnat, ansvara för den här stora förändringen.

Några av ”gamlingarna” är kvar, Schmeichel och mittbackarna Vestergaard och Andersen. Liksom Christensen till vardags i Barça men nu skadad. Det är en synnerligen solid trebackslinje. En av Europa allra, allra bästa så länge de får försvara lågt och slipper ta maxlöpningar. 

Kvar på mittfältet är Pierre Emil-Højbjerg och han var fullkomligt lysande mot Serbien. Fanns överallt, sprang mest, slog massor av bra pass och i fall han orsakade ett felpass var det lagkamraterna som inte sprang som de borde. Brentfords Nørgaard startade bredvid och sprang, fast inte tillräckligt och det är spännande att landet där dribblingar och individualism alltid härskat nu verkar vara inne i en fotbollssjälslig metamorfos. 

Morten Hjulmand och de båda wingbackarna är  kraftiga, löpstarka huvudsakligen defensiva spelare (Kristensen och Kristensen). Både Yussuf Poulsen (blott 30 men i en kropp som ser äldre ut) och Albert Grønbæk som spelade mot Serbien är i första hand duktiga defensivt. Nu klackade Yussuf fram sin forwardskamrat till 1-0 och cyklade själv in tvåan men annars gör han inte så mycket mål längre. Men hans fotbolls-IQ är hög, liksom den lite trinde men blott 29-årige Højbjerg (bådas moderklubb ligger blott 100 meter från Parken: Danmarks största fotbollsklubb BK Skjold).   

Christian Eriksen är fortfarande en fantastisk duktig passningsspelare men han är lite väl långsam. Det finns tillfällen då det känns tryggt att han är där men ofta går det alltför snabbt och är alltför tufft för hans späda, åldrande kropp, och knopp. 

2 x 2-0 hemma mot Schweiz och Serbien var inga fyrverkerier men segrar som togs genom att neutralisera motståndarna och ha tålamod. Även mot fult spelade, frustrerande bortalag. Försvunna åtminstone tillfälligt, var de typiska centrarna Højbjerg och Dolberg. Den nye Grønbæk påminner mest om Marcus Berg. Inte i första hand en måltjuv utan någon som arbetar hårt defensivt, är bollvinnare och löper mycket utan boll för att förvirra försvaret. 23-åringen har också tagit den märkliga vägen till Ligue 1 från Århus över Bodö/Glimt. Hans spelstil har säkert påverkat klubbval och marknadspris (en debuterande 23-åring är ovanligt numera) men värdet (både det reella och fiktiva) kommer växa rejält nu.  

Den danska truppen bestod den här gången av huvudsakligen spelare födda 1999-2001. De är inte storstjärnor men väldigt väl skolade och genuina lagspelare – de där danska superstjärnorna är borta nu och Danmark ser mer ut som ett disciplinerat, ganska defensivt profilerat lag – inte olikt det Aage Hareide en gång försökte bygga fast då med mycket mer individuellt skickliga, tekniska och lite motvilliga spelare. Och trots segrar, en halvtom, lätt missnöjd  Parken… 

Grønbæk debuterade, liksom Patrick Dorgu – född oktober -04 av nigerinska föräldrar i Byen. Redan gjort 40 matcher för Lecce och är något så ovanligt som en ytter i en typisk kraftig, snabb nigeriansk kropp. Det blev inte sämre av att han kom in mot Schweiz och gjorde mål efter bara några sekunder. En synnerligen spännande kombination av fysik och den nya återhållsamma, danska individualismen. 

Eftersom två lag går vidare i varje Nations League grupp så ser Danmark och Spanien ganska givna ut, åtminstone i september 2024. Ser redan fram emot deras möten i oktober. Hösten är trots allt inte så hopplös.