Nya Blågula MFF-are och gamla, blott Himmelsblå

Idag har Nils Zätterström blivit uttagen till A-landslaget och Adrian Skogmar till U21. Nils har gjort tio allsvenska matcher från start för Malmö FF och fyra inhopp. Adrian har gjort 13 matcher på två säsonger – sammanlagt 500 minuter eller sex hela matcher. Han har två SM-guld, Nils ett. 

När man ska beskriva en klubb ska man egentligen göra tvärtom vad gängse bruk är – inte beskriva de feta åren och haussade stjärnorna utan de magra, svåra, minussäsongerna. Därför är det genialt att berätta om Malmö FF utifrån Jörgen Ohlsson och Hasse Mattissons karriärer. Micke Sjöblom gör det i nyutkomna ”Blått ett hjärta” (Roos Böcker) 

De två råkar också vara de MFF:are som har spelat i särklass flest matcher i A-laget (464 respektive 350) utan att någonsin spela i A-landslaget. Till och med Olof Persson och Kent Jönsson har spelat i landslaget även om just Jönssons statistik är den allra sämsta av alla de tusen som gjort minst fem matcher i blågult.  

På tredje plats borde Hans Håkansson, klubbens bästa målskytt genom tiderna med 341 mål, hamna (då klubben huvudsakligen spelade i näst högsta serien) men han har en B-landskamp. Erdal Rakip spelade 254 matcher men har gjort 2 för Nordmakedonien. 

Så trea på listan av mesta Himmelsblå, utan gult, är egentligen Ivar Roslund, Håkanssons kedjekamrat. 

Av ”de osjungna hjältarna i Yatzygänget” (som Niclas Kindvall mycket kärleksfullt beskriver duon i förordet) har Hasse ett SM-guld, Jörgen saknar det, detta som man i princip får gratis när man skrivit kontrakt med Malmö FF efter 1941/42 års säsong. Bland de andra i MFF som spelat så himla många matcher har knappt nån mindre än en handfull guldmedaljer.  

Det betyder att de här två relativt anonyma spelarna hade egenskaper man inte kunde värva, det vill säga köpa för pengar, men ändå inte behövdes i landslaget. Egenskaper vars värde enbart växte för vart år. Så i fall man ska beskriva en elitidrottsklubbs egentliga själ och karaktär är det just spelare som Hasse och Jörgen man ska lyfta – och läsa om! 

PS Det här är ingen recension, jag har inte hunnit mycket längre än förordet men som ni märker är jag redan djupt fascinerad!  

PSS Har redan skrivit om Nils kommande A-landslagskarriär (bland annat här och här)men jag trodde vi skulle få vänta till våren. Adrian är mer överraskande. Det är inte mer än fyra, fem år sedan han var bästis och lagkamrat med min grannes son (innan de flyttade). Jag minns att den tredje i kompistrion (ett år äldre) brukade mobba Adrian för han var mycket mindre och klen och när jag såg detta ske, ute på gatan, gick jag ut på balkongen och skällde ut mobbaren. Vet inte om det gav effekt men mobbaren slutade i alla fall medan jag såg på. Ibland gick jag bara ut på balkongen och markerade min närvaro i tystnad. Adrian är fortfarande relativt klen men herregud vilket mod och teknik han besitter. Kanske kan han till och med bli nästan ordinarie högerback, eller höger wingback, i MFF nästa säsong…