Neffatis roll, Kalley och naturligtvis Axel Brönner  

0-3 var en överraskande seger. Välförtjänt vinst även om Gais hade flera bra chanser och alltför långa perioder belägrade IFK Norrköpings sista tredjedel. 

Det var ett friläge, en boll i ribban och flera bra räddningar av David Andersson. 

Jag börjar skönja vissa linjer i spelet – här finns en tydlig idé av hur IFK ska uppträda. Sedan är det mycket som inte funkar än men för första gången sedan våren 2022 ser jag ett lag.

Det stora utropstecknet var Axel Brönner – blev oerhört imponerad av hans löpningar utan boll, oräddhet och mod men framförallt tillslaget på bollen. WOW. Trasten, DMK och Ortmark är truppens bäste passningsspelare och Brönner har samma gåva. Hur många 17-åringar gör sin första tävlingsmatch, startar och klackpassar på egen planhalva? Måste skriva om det lite senare. 

Annars var det två stora utropstecken på två positioner jag inte ens tycker IFK ska ha. De båda ytterbackar som sett i ett längre perspektiv och till truppens kvalité inte borde ha. Kanske har jag fel. 

Visst såg det ut som en perfekt passning, ”rakt på läppen” när alla trodde Neffati skulle skjuta. Att det var en felträff spelar ingen roll för det viktigaste, i ett längre perspektiv, var Nefattis position. Daniel Eid hamnade aldrig där – under typ 60 matcher för IFK. Inte heller Salihovic (även om den senare gärna önskade det). Defensiv har Nefatti mycket att lära men han har attityden och ett närkampsspel som Eid och Salihovic saknade. Framförallt har han lov att gå framåt-innåt. Med boll. Bryta mönster och linjer, skapa desorientering hos motståndarna som inte riktigt vet vad de ska göra med katt som smyger omkring obevakad högt upp på plan under omställningar. Eller säg så här. Nefatti på offensiv planhalva, centralt i planen går under radarn. Det måste ja gjort rent fysiskt ont på Andreas Alm att hur enkelt man kan förvandla och utveckla en fotbollsuppställning. 

Kalley utropades i halvtid TV4-studion till en av allsvenskan allra bästa vänsterbackar. WOW!  

Ja, han är duktig på att driva och dribbla i hög fart. Nej. Han är defensivt troligtvis seriens sämste vänsterback. Han är alltför rädd, desorienterad och verkar ofta sakna omdöme. Som när han på mittplan, efter tre minuter, står stilla och drar bollföraren i armen. Det är alltid gult kort när spelförstörelsen är så uppenbar  –  oavsett när i matchen. Nu blev det enbart till en av domarens många, många märkliga domslut.   

Gais bästa chans i första var en höger yttermittfältare som sprang förbi Kalley när han som vanligt stod och sov. En bredsida hade blivit mål men den unge, mörkhyade killen försökte slå in bollen med vänstervrist. Kalley slog åter en boll i sidled till en motståndare, han löste nån offside, förlorade löpdueller och fick tillsägelser från bänken. Men hans glidtackling i andra rakt framför mål – precis före Axell Henrikssons idiotiska spark mot Andersson – räddade förmodligen ett mål. Att se Kalley ta sig fram längs kanten är fint men vanligtvis har IFK redan den sortens bollkära spelare på andra kanten, i DMK. Och Kalleys offensiva kvalitéer slutar sällan i något bra. Typ när hans efter en lång rusch nästan sparkar i luften och sedan blir sittande vid motståndarnas kortlinje och indikerar kramp medan Gais anföll. Det kan vara så att han verkligen fick kramp just då men efter att ha sett Kalley i massa matcher (60-70?) tvivlar jag på det. 

Man kan som supporter och TV-studioexperter tjusas av Kalley raider men jag tror en tränare snarare ser helheten, d v s även tar med de defensiva bristerna i ekvationen. Och då fastnar berömmet i halsen…

Samtidigt utvcklas spelre i olika hastighter. De jättekliv Brönner tog i går motsvarar kanska en hel säsong för Kalleys förståelse av vänsterbackskallet s ”do or don´t”. Så med en ny, och bättre, pedagog till tränare får vi kanske märka att även Kalley utvecklas den här våren. Oavsett vilket – en härlig seger som lyfter hela Norrköping!