Från Janne till Jon

Janne Andersson gav spelarna mod. De var ganska mediokra klubblagsspelare, kanske en mittback i en bottenlag i EPL som den mest meriterade. Men de förstod taktiken och spelade med hjärtat. 

Jag har aldrig mött Jon Dahl Tomasson privat så jag vet inget om honom men hans engelska har uppenbarligen inte lyckats med varken att få spelarna att förstå taktiken eller att få dem att spela med hjärtat.

Om man spelar med nio man i eller alldeles utanför motståndarnas straffområde måste man vara aggressiva när man ska återerövra bollen. Och vara beredd att ta cyniska frisparkar för att omöjliggöra omställningar. Inget av det fick vi se i går. 

Om man spelar med denna tokhöga backlinje måste man ha en målvakt som agerar som en ”sweeper keeper” – alltså står långt ut. Eller ja, inte längre ut än vad de flesta målvakter idag gör. Alltså strax utanför straffområdeslinjen. 

Robin Olsen avslöjade i TV att han var rädd för att Kosovo skulle göra mål från halva plan i fall han stod högt upp. Om han är så rädd för att hans ålder gjort honom långsam – varför valde inte Jon Dahl Viktor Johansson istället? Det visade sig ju vara avgörande, för Kosovo, att Olsen var så rädd för de där bollarna att han hela tiden stod inne i målet – oavsett om Kosovo hade bollen eller inte. 

I grunden gillar jag Jon Dahls taktik men han förmår varken motivera spelarna eller implementera sin taktik. Så fort Sverige är ute ur VM-kvalet ska han säga tack och adjö. Inte ”pa gensyn!”.