Helsingborgs IF-IFK Norrköping: säsongens bästa match

Det är aldrig för sent att analysera en bra match. Faktiskt bra, för båda lagen. En slags ”Due-Due” även om HIF-supportrar kanske inte förstår det än. Visst kan det låta främmande att haussa HIF efter att ha förlorat klart mot IFK hemma på Olympia med smärtsamma 2-0 men Loret Sadiku spelade för fan 60 minuter och skapade struktur och motstånd i det kaos som i nio matcher haft lustiga namnet ”HIF:s förvarsspel”. Mål betyder inte allt, speciellt inte i en lång serie som har två, troligtvis kalaslika, tredjedelar kvar. 

Dessutom förlorade man mot seriens bästa lag, som i sin tur gjorde säsongens bästa match. Som HIF-are är jag hoppfull, som IFK-are är jag glad och lättad. Lättad att Eldar äntligen bestämt sig för att inte insistera på att just nu använda alla de spelare av hög allsvensk klass (eller ”enorm potential”) som mittbacksparet Weber och Tamba. Som Sernelius i rollen som isolerad vänsterback utan försvarsförstånd, som Aleksanjan och Åke Andersson i anfallet tillsammans med Seka och Ture Sandberg som innermittfältare. Och ifall ni saknar ett namn här – juryn är fortfarande ute vad gäller Tim Prica. En skarvnick där Sakidu tvingades delegera markeringsansvaret åt Voelkerling Perssons yra omdöme är inte nog. 

För att sammanfatta matchen kan man citera den vanligtvis kloke och sympatiske Jiloan Hamad. Medan mina texter ännu trycktes i papper haussade jag honom och trodde han skulle bli en permanent landslagsspelare. Varför han inte blev det vet jag inte – ett mysterium. Men som nybliven TV-kommentator är det lätt av identifiera misstagen.  

”IFK var bra i första halvlek…. …och ännu bättre i andra”. Den lilla tankepausen föranleddes av att man som TV-expert alltid måste haussa mål, och målen gjordes i andra. Alltså var den halvleken bäst med den infantila logik som blivit TV4 Sports budord och Hamad nu tvingas bejaka.

I första halvlek stod IFK högt och vann alla andrabollar. Ja förutom den allra första efter 30 sekunder.  I övrigt hade HIF blott Bitens galet vinga skott. Det var allt. IFK tvingade HIF att enligt Hamad ”spela långt” vilket är fotbollssvenska för att i desperation rensa undan bollen. HIF har inga targetspelare – att de nu tvingas spela som om de hade det i någon av flugviktarna Max Svensson eller Alexandr Johansson är ett utmärkt betyg åt IFK:s höga press och aggressiva återerövringsspel. Man hade dessutom identifierat HIF:s passningsnav Amadou. Viktor C låg väldigt tätt på killen från Kamerun och Colorados MSL-lag men ändå fick denne ibland visa sin eminenta teknik. Det kan jag också njuta av och får hoppningsvisa göra det 2,5 år till. 

IFK:s höga pressen skapade tryck, skapade målchanser. Men Sadiku stod rätt, vann närkamper och Brattberg sparade sitt stora misstag till andra halvlek. Då Sadiku blev trött och tvingade ge upp efter en timme rasade HIF:s samman. Varefter IFK skapade många chanser men också släppte till alldeles för många rödblåa möjligheter. Inte alla var högkaratiga men med en målvakt som blockerar studsande bollar med haka och näsa kan man aldrig känna sig riktigt säker. Trots att Anton Eriksson ännu en gång var bäst på plan och Opsal är ett sistaminutenfynd. Men sett till hela planen så var IFK:s första halvlek bättre än den andra. Klart bättre.   

Noel Sernelius gjorde än en gång ett stort jobb men allra mest tillfredställande var nog Ryan Nelsons insats, framförallt utan boll (se separat text). Det är lite tidigt att betygsätta Viktor Christiansson redan nu. Han tog dessutom slut efter pausen men känns han inte lite grand som en andra sorteringens Alexander Fransson? Helt OK för Superettan men aningen för kort, aningen för långsam och inte tillräckligt konstruktiv? I jämförelse. Vi får se men Franssons comeback var också något som känns oerhört hoppfullt. Med Dagerstål i bakfickan känner man sig som supporterkung. Eller kronprins, Superettan är ju trots allt på wanna-be-nivå. 

Känns som om det här var DEN matchen som visade den äkta potentialen i säsongens IFK. Hur bra man kan vara och bli. OK, jag är inte hundraprocent nöjd med hur det ser ut längst fram, och längst bak, men det är petitesser. Idag. Och tänk när Fransson, Nyman, Dagerstål till hösten är i form tillsammans med Anton Eriksson. Medan Sernelius och Nelson springer ett martonlopp i var halvlek. Då känns det som om Eldar och Gyllix kan kasta in va fan som helst i övrigt och det blir troligtvis ändå OK.  

Ps fan vet om inte HIF kan knipa en kvalplats till hösten.