Kristoffer Olsson – mentalt offside i Offside

Vissa texter är svårare att skriva än andra. Om man överhuvudtaget ska skriva. Om Kristoffer Olsson. I IK Sleipner.

Läser både i NT och nu en jättelång text i Offside. I NT låter man manager Calle Svensson säga fina saker och göra mjuka bedömningar. Som att ”Koffe” ibland på träning kan se ut som före blodpropparna i hjärnan för 26 månader sedan. 

I Offside blir det mer brutalt.  

Den återuppstående Kristoffer Olsson bär här på hela sitt förflutna likt en ryggsäck, även på träningarna. Den tynger nuet, komplicerar självbilden.

Man kan tycka att Kristoffer Olsson borde undvika alla spekulationer om/ifall han någonsin kan spela elitfotboll igen men det gör han inte. Han kan inte låta bli för det är där hans stolthet och motivation ligger – att se sig som en stjärna. Igen.

Han berättar om hur bra han och Alexander Fransson var ihop på IFK:s träningar (för ett år sedan): ”då behövde man inte ens tänka” och att IFK:s unga spelare med Brönner är lovande ”men de har inte 47 A-landskamper…”.

/…/

 ”Han säger att han inte tänkt så mycket på vad som skulle hända om spelarkarriären aldrig lyfter igen. Det är en dag i taget och ingen stress men också en klar förvisning om att det kommer gå bra.

–Vi får se om det blir i Sleipner eller någon annanstans men jag ska spela högre upp snart. Om jag är kvar hela säsongen kommer vi gå upp i ettan. Det är jag säker på.” 

Kanske inte ett tvärsäkert påstående man förväntar sig av en snart 31-årig bänkspelare i tvåan men Kristoffer har en förklaring till det också: 

”Jag behöver bra spelare runt mig, sådan som tänker fotboll som jag”. 

Det blir motsägelsefullt, men framförallt tragiskt.  Kristoffer Olsson är ju så extremt offside, utan att verka förstå det. Då är frågan om man ska skriva om Kristoffer Olsson över huvudet taget? Samtidigt som alla intresserade av svensk fotboll naturligtvis känner starkt för Kristoffer och undrar hur det går med comebacken. 

Närmast sanningen kommer nog pappa Mats när han säger att Kristoffers vändningar med boll på liten yta tar längre tid nu. Vi minns nog alla hur fantastisk han var på att ta emot en boll, vända med fotens utsida, snurra och spela bollen vidare i en och samma rörelse. Med samma utsida eller en boll i djupet eller ut på kanterna med vristen. Han var ett ”nav” som i passningsnav – även i ords egentliga betydelse. Just det där som gjorde Olsson nästan unik i svensk fotboll för han visste vart bollen skulle innan han tog emot den. 

Efter att min cancer plötsligt och överraskande försvunnit ( gick från döende till frisk på tio dagar) fick jag cellgifter injicerade i hjärnan. Det var ett experiment men mina läkare sa att ifall min lymfom återkom var det troligtvis som hjärntumör. Det är ett argument som är svårt att kritisera för någon som precis fått livet tillbaka: ”Vi testar väl”. 

Eftersom man inte kan bedövas låg fyra styrketränade manliga sjukskötare på mina armar och ben när jag fick injektionerna i ryggmärgskanalen. Smärtan var kortvarig men jag hade migrän 24/7 i en månad innan man avbröt den preventiva behandlingen. 

Kanske hjälpte det, kanske inte men jag märkte ett år senare att jag skrev sämre, att jag inte upptäckte alla korrekturfel jag gjorde när jag var stressad (lämning på slutsignal) och att även min förmåga som retoriker försämrades. Jag var inte som förr, fast jag trodde det i början. Små skillnader kanske men samtidigt stora för mig själv, när jag väl upptäckte det.  

Varför just jag skriver om Kristoffer Olsson är nog för att jag tror mig känna igen lite av den där obehagliga känslan av ett före och ett efter. I mitt fall gav alla gifterna under behandlingen flera konkreta, livslånga, biverkningar – som att inte kunna gå och springa i den omfattning jag vill, framförallt på fotbollsplanen. Så jag konverterade till målvakt, det jag var i tonåren, efter att jag bröt nacken och innan skrivandet och skönlitteraturen kidnappade mig när jag lämnade tonåren. Men jag saknar fortfarande bollen vid fötterna, så fort jag inte har någon. Mitt hem är fyllt av bollar på golvet i olika format. Att hantera bollen med händer och handskar är ett ambivalent substitut, likt antabus…

Kristoffer har nyss blivit pappa, igen. Kanske ska han fokusera mer på sina barn, på deras oändliga behov av bollar och lek. Gärna kompletterat med en hund (döpt till Alexander Fransson) som älskar att springa och hämta de tennisbollar man skjuter i väg på volley. Jyckar löper på alla bollar oavsett hur hjärnan, din egen och deras, fungerar.