…och inte ett ord om bandy

Utan tvekan Årets jubileumsbok i svensk sportlitteratur

37 000 svenskar dog i ”Spanska sjukan” sommaren och hösten 1918. Myndigheternas enda råd var att inte träffa andra utan att isolera sig i familjen. Samtidigt pågick ett världskrig, revolutioner, och hundratals svenskar svalt ihjäl. I Sandviken startades en fotbollsklubb och Ronald Åman (Åhman enligt Wiki) behåller det perspektivet rakt igenom sin officiella jubileumsbok ”Hundra år och mer därtill” (Idrottsförlaget).

I förordet fokuserar han vid hur minnen ”väggar” med sinnesförnimmelser så boken hoppar ständigt mellan det grönskande lokala och det globala, från Hyttgatans horisont.

Klubbkänslan, det rödvita bruksidentiteten föds, då han sitter på fadern, lagledarens axlar och varje promenad görs i korta intervaller. Det är ett litet samhälle, under 20 000 invånare och alla har en relation till järnverket. SIF gör 20 allsvenska säsonger med ett litet silver som främsta merit. Publikrekordet från VM-åren är högre än invånartalet. När pappa säger ”vi får se hur det går på söndag” vet han att just det här samtalet är slut, promenaden fortsätter men kommer åter avbrytas efter några tiotal meter med en ungefär likadan och lång scen. Plus samma slutreplik.

Liksom i Degerfors, eller Åtvidaberg skapades en oerhört stark vi-anda och den blir än markant här eftersom man till skillnad från de andra framgångsrika brukslagen inte värvar färdiga stjärnor och har en svartklädd granne som dessutom tvingas svärta ögonen när solen speglar sig i den färglösa isen. Fast den nämns inte med ett ord utan Ronald berättar istället om SIF:s hockeylag som gjorde en säsong i allsvenskan när isen höll. I slutet av 60-talet fick så äntligen Jernvallen konstfryst men sektionen lades ändå ned några år efteråt. Inte heller verkar den viktiga roll bruket hade i klubbens framgångar beröras – när Jernvallen var VM-aren ägdes den varken av staden eller klubben utan av just järnverket.

VM-året 1958 var långt i SIF. Seriesystemet lades om så allsvenskan spelade 33 istället för 22 matcher och när A-laget under VM skulle vila och kolla VM på de egna grästuvorna åkte man istället på turné i södra Afrika: 13 matcher på stampade jordplaner på en månad. Turnéer var en viktig inkomstkälla på 1950-talet men nu blev det helt enkelt alltför många matcher och SIF föll nästan ur allsvenskan på grund av ett slags kollektivt utmattningssyndrom.

Så länge Ronald berättar om egna upplever är boken lysande och oerhört läsvärd. Jag kan inte låta bli att tänka hur fantastisk den kanske hade kunnat bli om Ronald låtit historien berättas även genom andra rödvita supportrars sinnliga minnesbilder, korta anekdoter om allt möjligt. Själv minns jag Sandviken som klubben med anonyma spelare och konstiga omoderna tröjor, som om de inte haft råd med rött tyg och tvingats sy på billigare vitt på ärmarna. Jag minns även Sandviken som klubben jag inte såg – i kvalet HIF förlorade. Sandviken missade kvalet till allsvenskan de två åren före och de två åren efter. Annars hade kanske jag och Ronald träffats nånstans utanför Olympia (jag satt, hade fått pappas, MFF-arens, sittplatsbiljett).

Boken innehåller många små fina historier. Som den om råskinnet med benskydd både fram och bak. Eller den om det emblematiska gräsets betydelse. När Jernvallens byggdes om fick SIF spela på Norra (Idrottsplatsen). För att förbättra ekonomin höll ordförandens son stödkonsert där en väldigt regnig sommardag. Tomas Ledin lockade storpublik, ekonomin förbättrades men den gröna planen regnade bort och förvandlades till brun sörja. SIF blev hemlösa och tvingades spela sina matcher i näst högsta serien på småplaner runt om i distriktet hela hösten.

Tyvärr tappar boken en del av sin närvaro och sinnlighet i samband med att Ronald värvas till allsvenskan. Ronald snor åt sig huvudrollen på fotot av det vinnande juniorlaget 1970 och skymtar sedan som markerade av bortre stolpen i seriefinalen mot Djurgården i början av 1980-talet. Det blev klubbens sista framgångsrika säsong och Ronald, vinnaren, bär blårandig tröja. Författaren var en av landets bästa och mest eleganta, defensiva spelare men ratades av den nye förbundskaptenen, från Sandviken. Det blev blott sju landskamper för en av de första svenska fotbollsspelare som kunde förena defensivt tänk med läcker teknik. Här återvänder han till barndomen och de sinnliga upplevelserna av Jernvallens gräs. Jag har en känsla av att de starka förnimmelserna av färger även beror på något de svartklädda i andra ändan av staden aldrig kommer förstå.

De senaste 40 säsongerna eller så blir till en lite anonym uppräkning av skyttekungar och ständigt allt sämre tabellplaceringar. Jag förvånas också över ”Laban” Arnessons frånvaro. Hans styrka, och betydande misstag under en tid då svenska klubblag och spelare nästan dominerade Europa, tillskrevs åtminstone i andra delar av Sverige uppväxten i Sandviken. Plus då åren på Järnkaminernas avbytarbänk och inhoppen som ”spelande fys-tränare”.

Boken slutar med en knatte, inte på pappa Mikaels axlar utan på suddiga matchbilder av en ryggtavla i rödvit långkjol. Nummer 11 Kim Källström kom att göra 131 (126 enligt Wiki) A-landskamper. De kanske finaste ögonblicken var, ur det här perspektivet, dock när Kim lyckades dölja sin skada under läkarundersökningen och blev utlånad till Arsenal. Skadan omöjliggjorde regelbundet spel, det blev dock en match från start och två inhopp i den världsberömda röda tröjan med vita armar.

Boken om Sandviken IF:s första 100 år är en annorlunda, välskriven och mycket läsvärd jubileumsbok som även borde kunna vikariera i skolan som lärobok i historia.


About this entry