Minst misstag vinner

Att träna styrka i fingrar och handled skrev jag om i förra veckan. Att en genomsnittlig allsvensk målvakt släpper in tre bollar på grund av att han är alltför svag där.

Värnamos vitryske lärare Vaitsiakhovich borde kunnat tippa Levis fina frispark till hörna men han var inte tillräckligt stark. Den samma form av övermod/fysisk otillräcklighet visade långe balansspelaren Viktor Eriksson när han stod i fyramannamuren. Eriksson var den längste, var det därför han valde att i motsats till sina lagkamrater inte hoppa – höjdhybris? Bollen gick strax över hans snaggade svål.  

Målvakten borde väl kunnat gissa att Levi skulle slå den – hur många frisparkar släpper han från ett vänsterläge? Och han söker alltid bortre, oavsett avslut med vänsterfot. Målet var så vackert att jag gärna ser en variant på den frisparken. Så att målvakten inte läser det än tidigare nästa gång för nästa gång kommer fem man hoppa och målvakten chansa och byta hörn ännu tidigare.

I motsats till ettan hade inget kunnat stoppa IFK Norrköpings tvåa. Helt jävla perfekt lång boll av Ortmark, en bredsida på volley av Eid och en framrusande nick av Totte Nyman.  Nja, Tihi kunde om han var mer rutinerad och kraftigare kanske gått tuffare in i rygg på Nyman men det var ett mål så vackert att det kommer stanna i minnet mycket länge.

Värnamo borde också haft in en kvittering alldeles efter. Först 3-2-läget Jansson räddade och sedan missade den mycket gamle skyttekungen Antonsson. Det var ju hans missar som bokstavligt tog Halmstad ner i Superettan och i Parken var det likadant. Det är inte lätt att veta varför han har fått så stort förtroende i så många klubbar (typ MFF och Leeds). Kanske är det enbart en mental grej, inte fysiken eller styrkan (han har en egen personlig tränare men denne var inte med när han tränade på mitt gym i januari med sina gamla MFF-polare).

Oscar Jansson, än en gång en mycket stabil insats, tog ansvar för misstagen och skällde ut de Brito inför öppen ridå. Ungefär samma inställning jag har till brassen. Förstår fortfarande inte varför han startar när han bidrar med så lite. Visst borde väl Skulason klara den kanten bättre – även om han är lite långsam? Det handlar ju inte så mycket om att vara snabb utan att skapa spelbredd och ytor bakom motståndarnas backlinje och kunna markera i defensiven. Samt att slå inlägg med en vänsterfot. Dessutom vinner han närkamper medan brassen på sin höjd kan filma till sig en frispark när motståndarna är tillräckligt intima.  

Nu väntar HIF. Som lär släppa in en hel del bollar mot Djurgården i kväll. Troligtvis kommer unge Widell att säsongsdebutera som mittback vilket stärker min teori om att de kommer försvara extremt lågt – likt premiären mot Hammarby. Förövrigt borde Ejupi vara ett alternativ medan de rimligtvis borde försöka ställa upp mer lite mindre defensivt hemma mot IFK. Har skrivit flera texter om HIF:s problem de senaste veckorna eftersom en del av mitt hjärta är på Olympia. Första gången jag ensam cyklade till dit och stod ensam framme vid räcket och tittade var jag nyss fyllda sju år – och Elfsborg vann. Jag skrev ett kapitel i deras jubileumsbok – jag är nog en av de mest berörda och kritiska HIF-arna som finns. Och därför också hatad av en del rödblåa som tycker jag är MFF-are. Så kan det gå…