Tog sju år för svensk damfotboll att upptäcka sin största talang – grattis Moa Edrud! 

För sju år sedan skrev jag om den miserabla standarden på damallsvenskans målvakter: ”Hälften så gammal, dubbelt så bra”. 

Nämnde dock två tydliga undantag. Dåvarande reservmålvakten i Rosengård, Zećira Mušović, och så fjärdemålvakten i Växjö (som nu står i Rosengård). En liten knappt 18-årig tjej från Alingsås jag såg debutera med att släppa in fem mål. Likväl var där något som gjorde mig nyfiken. Så jag kollade hennes andra match. Det gjorde mig lite lycklig, och hoppfull. Så hoppfull att jag skrev om det, 24 april 2019:

 ”Om de damallsvenska tränarna lärde sig förstå vad det är som gör en bra målvakt, om de två ytterst talangfulla Zecira och Moa fick rationell och modern målvaktsträning kan de förmodligen ta Sverige långt i internationella turneringar de kommande 10-15 åren. Det finns dock inte så mycket som talar för att de ska få den nödvändiga träningen. De kommer säkert förr eller senare peta Hedvig, Cajsa och de andra men sin potential kommer de troligtvis aldrig nå i damallsvenskan.” 

Sju svåra säsonger senare har Moa Edrud idag tagits ut som reserv i landslagstruppen inför VM-kvalmatcherna mot Italien och Danmark. Det är en liten men underbar, teoretisk, bekräftelse. Med rätt träning har Moa potential att inte enbart utmana Zeĉira om startplatsen utan även rädda kvar Rosengård i damallsvenskan. För att sedan ta sig vidare ut i Europa. Det jag sett i CL den här vintern och våren avskräcker absolut inte  –  Moa har talang tillräckligt för de bästa klubbarna i Europa. Bara hon slipper vänta ytterligare sju år. 

Hur kan talangen då förädlas ytterligare? Jag vet inte, ”skämmigt nog” har jag inte följt Moas karriär men dagens upphöjelsen är hennes debut på den här nivån. Och min comeback i Moa Edruds fanklubb.   

Ps Missa inte Moas egna kommentarer som ligger efter grundtexten.