Kulturbärare
-
Läser en bok om djurgårdare. En fotbollsklubb som alltid värnat, ja närmast odlat den brutala fotbollens filosofi. I nåt slags ursinnigt, stoiskt uppror mot bollkonst och mänsklig vävnad. Under 2000-talet med stora framgångar, kanske i kontrast till ”smokinglirarna” och andra mer sublima uttryck för fotbollskultur i Stockholmsområdet. Läser ”Djurgårdsikoner genom tiderna” (Idrottsförlaget). En utmärkt bok…
-
Det var cupfinal, Pokalfinal, i Danmark. Bäst var inramningen, 35 000 sjungande röda och vita supportar och bra TV-produktion. Sämst var själva fotbollen – blev 1-0 till FCK på ett avslut med ett tillslag men annars ganska händelselöst. Ändå väldigt underhållande match när två lag gav allt, hela tiden. När man ser hur viktigt det är…
-
Det jag minns bäst av Pelé är att han vägrade erkänna faderskapet för nästan alla sina barn. Till och med efter DNA-bevis och domstolsbeslut. Flera decennier av lång uppslitande vädjan – ändå vägrade han. Det ledde till att minst ett av de många barnen begick självmord. Påstods det. Så minns jag Pelé. Jag minns Pelé…
-
Tänk Asterix, fast som idrottsklubb. En liten vilt kämpande enklav omgiven av den relativa övermaktens oförstående och fientlighet. Motståndarna vill inget hellre än att besegrade de obstinata, annorlunda men den svenskspråkiga identiteten är och förblir IFK Helsingfors signum. Från början var man ”bättre folk”- Efter det, ja förutom under inbördeskriget och krigen mot Sovjetunionen, har…
-
Vranjes, Wieslander och ”Bengan” Johansson. Minns inte fler svenska handbollsbiografier på 2000-talet och minns överhuvudtaget inte ett ord om alkohol och droger. I Danmark är det annorlunda. Kommer minst en bok per säsong. Förra året var det den oerhört framgångsrike men lite kontroversielle förbundskaptenen för herrarna Nikolaj Jacobsen – han som nu ska leda Danmark…
-
Jag slutade på DN strax innan Henrik Rydström började. Jag smög ibland in korta formuleringar från svensk 1900-talsposesi, typ Ekelöf, Lindegren och Göran Palm. Rydström tvekade inte att citera Strindberg och Ville i Momåla. Det är väl det enda vi har haft gemensamt – vår beundran för kraften i svensk litteratur. Fotbollskrönikören framstod som lika…
-
Ingemar Erlandsson blev bara 64 år. Det känns overkligt, och orättvist. Han var ju en sådan som stannade kvar, när andra lämnade. Han blev aldrig proffs, spelade aldrig för någon annan elitklubb än MFF, var klubben trogen i över 40 år. Liksom företaget han ärvde och chefade på, för evigt. Nästan. Trotjänare är begreppet som…
-
Cykelsporten är det omöjligas konst, martyrernas egensinniga stormarknad globalt direkttransmitterrad i sändningar som ofta pågår fem, sex timmar och är proppfulla med reklam. Den 2.e juli startar årets Tour de France, i Köpenhamn. Det kan förefall märkligt, närmast omöjligt. Visserligen härbärgerar Byen flera boulevarder men det blir ju inte automatiskt en fransk väg för det.…
-
”Alla ska dö, Nietzsche hade rätt, alla ska dö” – en osedvanlig supportersång men det finns en förklaring till varför ständiga underklubben Fremad Aarhus fans hyllar övermänniskoidealens filosof. Timmarna innan den evige andraklubben i Århus skulle debutera i Superligan 1997 tog sportchefen och ”almuligmanden” Jan Hammersholt livet av sig. I kriminalserien ”Mord i Helsingør” blir…
-
Tennis är bästa sporten, åtminstone litterärt. Varför just tennisspelare är lite extra karismatiska kanske har med själva spelets variation och karaktär att göra. Det är få utesporter som förenar snabbhet, styrka och precession med utpräglad individualism. Plus dessa oerhört långa, ständigt återkommande pauser som får den att andas i samma takt som baseball och boxning.…